babydarling

Problemet med mina kompisar är att det är helt fantastiskt underbara, men att de är det ungefär tusen mil härifrån. Mina bästisar bor i Karlstad, Gran Canaria, Stockholm, Göteborg, Borlänge, Uppsala. Av dessa ställen är ju Uppsala närmast, men problemet med kompisarna där är att de har barn, släkt i stan som tar tid, tidskrävande jobb eller helt enkelt har för mycket liv för att sätta sig på tåget för att hänga med mig en kväll. Om jag ska vara ärlig har jag nog inte ens frågat heller, för jag är ändå för trött på kvällarna för att orka umgås alternativt har för mycket att göra på helgerna för att hinna umgås. Dessutom har jag snälla och roliga och underbara arbetskompisar, plus grannar som man kan stå och prata med ute på gatan ibland.

Men ibland kan jag känna att jag saknar en kompis. Någon som vet vad jag ska göra i veckan, som vill kolla på Desperate Housewives, som vill dricka kaffe på eftermiddagar, som har barn som kan leka med mina barn, som kan tänka sig att gå ut och gå ibland, som ringer och frågar "Vad ska ni göra på lördag"

Idag på dagisfesten kanske jag hittade henne! Världens skönaste mamma med fem barn. Rolig och lättpratad. Bor rätt nära. Hennes andra mening hon sa, efter att hon berättat att de nästan kom försent till äldsta sonens skridsko-dag, var "Det var på f-håret". Dessutom konstaterade vi att hon i och för sig ångrade att hon inte var pluggigare när hon gick i skolan istället för att hänga i rökrutan, men att hon å andra sidan säkert fick hångla mer än mig som gick ut nian med 4,6.

En sån människa kan man väl inte annat än gilla?

Frågan är nu: Om inte hon ringer. (Hon ska läsa upp mattebetyg på Komvux så jag erbjöd min hjälp) Ska då jag? Eller är jag för påflugen då? Och kan man fråga kompis-chans?