Jag och husmusen
Intalade mig länge att krafsandet i väggen var inbillning. Det var det ju såklart inte. Nu intalar jag mig istället att det är en söt liten husmus med pepparkaksbruna ögon som bor där inne, och som aldrig i livet kommer att ta sig in i själva huset för det finns inga hål någonstans.
Därför känns det på något sätt lite sorgligt att den kommer att dö i Jonas utlagda råttfälla på vinden. Sista krafsandet någonsin, snart finns den inte längre.
Men det ska bli skönt att slippa sitta vid datorn med fötterna på stolen och en puls i 180. Inte helt ergonomiskt.
Därför känns det på något sätt lite sorgligt att den kommer att dö i Jonas utlagda råttfälla på vinden. Sista krafsandet någonsin, snart finns den inte längre.
Men det ska bli skönt att slippa sitta vid datorn med fötterna på stolen och en puls i 180. Inte helt ergonomiskt.
Kommentarer
Postat av: rockpoet
Möss och råttor som är så söta!
Postat av: F
Om du plötsligt känner sympati med råttorna tror jag att du har drabbats av Stockholmssyndromet...
Postat av: Maria
Hahaha. Jo, så är det nog. Nu är den dessutom död, och det var en mus och ingen råtta...Så lite sorgligt känns det...!
Postat av: Cicci
Men medge att det är skönt...
Trackback