babydarling

Föreläsning i aulan idag om bedömning och betygskriterier, och om att betygsätta elever med funktionsnedsättning. Såklart är det viktigt att hjälpa alla elever att klara målen. Dock förstår jag inte riktigt Skolverkets resonemang. Från föreläsningen:
"Godkänd-gränsen är satt så låg att alla ska klara den"
"ibland måste man se till helheten innan man kan börja lära sig delarna"

Hur lite kan egentligen eleverna kunna och ändå få godkänt?!

Finns numera massor med ungdomar som inte vet vad ett verb är, hur mycket 6*7 blir samt vad Italiens huvudstad heter. Alla lärare som jobbat länge säger att eleverna vet mindre idag än för 10 år sedan, och på högskolor och universitet måste de byta ut läroböcker för att deras studenter inte klarar kurserna.

Och vilka skyller man på? Jo, lärarna. Klart det finns nollor där ute som inte har den minsta sociala kompetens eller förmågan att lära ut på ett bra sätt, men elevernas egna ansvar då?! Är det inte man själv som pluggar till prov och fixar ett bra betyg?!

När jag gick på högstadiet gick jag i en klass där de allra flesta gjorde vad de skulle. Alla var inte genier, men hade vi engelska glosor i läxa så läste man på dem. Vi visste inte riktigt något alternativ. När vi gick i åttan så började en ny kille i klassen, Leif. Han gick inte på så många lektioner, och de få gånger han var på en lektion så gjorde han inget. Kommer ihåg en svensklektion när läraren efter att hela lektionen och grammatikgenomgången var avklarad frågade: "Varför har du inte skrivit något?". Leif tittade buttert upp från bänken och muttrade: "Jag har ingen penna".

Gissa hur många Leif som finns i dagens skolsystem?

I och för sig skulle han kanske klara sig bättre idag med åtgärdsprogram, engagerade lärare och tydliga betygskriterier.

Men under tiden vi fixar Leif kommer de andra eleverna på att de kanske inte behöver lära sig multiplikationstabellen eller huvudstäder i Europa, för det är ju roligare att spela dataspel.