babydarling

Egentligen är det ju inte så konstigt att barn har sina trotsåldrar...Som Stella nu. Bara att sluta på dagis måste ju faktiskt vara en slags sorg, där har hon gått på värsta roliga stället med underbara fröknar och kompisar överallt och stora gårdar att leka på. Och vad händer? Plötsligt ska hon gå i förskoleklass och på fritids med både nya fröknar och nya barn (Är bara en kille från dagis som ska gå i hennes klass. Och grannbästisen hamnade i spåret bredvid). Och nyss var hon äldst, nu är hon plötsligt yngst på ett ställe som har barn upp till femman.

För att inte tala om hormoner, konstig känsla av att vara liten och stor på samma gång och allmän pirrighet inför alla nya saker.

Idag när jag hämtade henne sa fröken att allt hade gått jättebra, men sen i bilen får hon plötsligt världens psykbrytsutbrottet för att hon inte får åka till dagisbästisen och leka. Hon sparkar på sätet, och gråter och skriker sen med jämna mellanrum under en timmes tid.  Hon är hungrig, hon vill leka med grannbästisen, favoritfilmen hackar, grannbästisen ringer på men vill leka ute, hon har ont på handen...Well, det mesta var fel helt enkelt.

Men sen åt vi mat och allt var frid och fröjd och hon var ute över en timme efter maten. Och sen berättade hon att det faktiskt varit kul på fritids, att hon lekt skola med några tjejer och att en hade sagt att hon hade fint hår.

Åh, vad gulligt.

Men ändå...Minns ni hur det var att vara liten? Den där känslan att vara utanför eller att minsta lilla kunde vara end of the world? Kom fram när jag satt på sängkanten och pratade nu på kvällen att hon aldrig fick vara skolfröken när de lekte skola.

Och sånt kan ju kännas nog så jobbigt. Visst?

Måtte i alla fall hennes skoltid bli alldeles underbar, hennes kompisar bli många och hennes självkänsla och självförtroende bli så pass bra att hon kan strunta i samt berätta för oss om när någon inte är en bra kompis.

Amen.