babydarling

Det är väl en himla tur att man inte är en sådan som inte är arg och skriker elakheter till höger och vänster. Nothing good can ever come of that. Min gamla roomie och plugga- i - Uppsalabästis Hanna sa alltid att hon aldrig skulle kunna bli advokat, för när argumenten tog slut skulle hon inte kunna låta bli att komma med personangrepp. Typ "Försvaret hävdar att bla bla bla. Och förresten ser du ut som ett fyllo i ansiktet!".

Och sen kunde vi prata i en halvtimme om roliga advokat- personangrepp.

Visst är väl definitionen av en riktigt bra vän att man ska kunna prata om absolut ingenting? De flesta kan man ju prata om väder och andra allmänna saker med, och en del kan man även prata om djupare saker med. Men att prata om ingenting och skratta så att man får ont i magen- DET kräver en äkta vän på en äkta samma våglängd.

Jag har ett gäng sådana, men de bor far, far away. Snyft.

Dock har jag några alldeles, alldeles underbara jobbarkompisar som är sådana. Som man kan diskutera jobbsaker med och vända på frågor hit och dit med, och som man också kan prata med om saker ibland är för jävligt jobbiga, men som man ändå alltid kan skratta med. Absolut nödvändigt och värdefullt för jobbtrivseln.

Rätt manodepressivt är det, mitt jobb, om jag tänker efter. Djupaste förtvivlan och gladaste skratt, ibland med bara några minuters mellanrum. Men det är väl kanske bara bra?

Humor is a lifesaver.