babydarling

"Morden i Midsomer" är ju helt fantastiskt bra, men det är lika mycket känslan kring serien som jag gillar.

Sommaren 2002 satt jag varje tisdag höggravid och svettig med en skål glass på magen (En av alla fräna saker med graviditet är att man kan använda magen som bricka) och såg engelsk deckare. Minns särskilt Jonas födelsedag den 30 juli, då jag satt på kvällen med en bit överbliven prinsesstårta på ett fat (På magen, of course) och såg Barnaby och gänget. Stella var beräknad den 31, och jag hade den här spirande, pirrande känslan i magen att i morgon kanske jag kommer att bli mamma.

Ni vet samma känsla som gör att det bästa med utlandresan är packandet kvällen innan, eller att det bästa med sommarlovet är när man sitter i kyrkan och har examen.

När man har allt det bra framför sig.

Precis så var det den där tisdagkvällen med prinsesstårta, "Morden i Midsomer" och en varm sommarkväll fylld med förhoppning och längtan och pirr inför vår lilla bebis (Som sedan kom 4 augusti, fem dagar över tiden).

För övrigt är detta den bästa examensdikten ever:

"Var glad min själ åt vad du har,
nu har du hundra sommardar,
och detta är den första.

När solens lopp sin ände tar
så har du nittionio kvar,
och någon blir den största.

Ge noga akt på var du står,
i morgon är med ens igår,
det går så fort att vandra.

Lägg märke till att vad du får,
är hundra sommardar per år,
i morgon är den andra"

Visst är den underbar?