babydarling

Nostalgisk som jag är så tog jag kort på brevet som vi skickade iväg före jul där man tackar ja till förskoleklass-plats.

Oooooo! Vår lilla skrutta som lärde sig krypa först av alla bebiskompisarna (Vid sex månaders ålder) och som sa "gidde" om godis och "issekan" om lyftkran- i höst börjar hon skolan!!!

(Eller sexårsverksamhet som det heter, men det ligger ju i skolan och hon kommer att gå på fritids där, så det räknas som skola)

Var på föräldramöte ikväll, det första någonsin som skol-förälder, och det känns stort, det gör det. Började med att få information i skolans matsal från rektorerna, och det roliga var att typ ALLA föräldrar (ca 50 föräldrapar) verkade känna varandra. Ni vet, har gått i skolan ihop själva eller har äldre barn som känner varandra eller har haft barn på samma dagis eller bor grannar eller whatever.

Jag hälsade på ett par grann-föräldrar och en dagis-mamma. That's it. Jo, en konduktör från Upptåget kände jag igen också. En annan rolig (Eller inte så rolig om man tänker efter) sak var att alla hade satt sig ihop. Utom en afrikansk familj, som satt själva, och den familjen var den enda av utländsk härkomst.

(Låg- och mellanstadiespåret på skolan där jag jobbar har typ alla lägenhets- och invandrarbarn, på Stellas skola går medelklass- och villabarnen. Trevligt hur kommunen jobbar med integrering och socialisation...)

Så jag satte mig bredvid afrikanerna. Log glatt och sa hej. (Vad skulle ni gjort?) Ursäkta mig fina stället där vi bor, men ibland vill jag bara kräkas på småstads-mentaliteten och "Jag känner alla och behöver minsann inte lära känna någon ny"- stilen (Finns några sådana...)

Som mamman idag som jag dels har träffat genom jobbet en gång och dels har barn som dansar efter Stella på hennes barndans, men ÄNDÅ inte hälsar. Va?! Hur tänker man då liksom, för hon måste ju känna igen mig? Eller är det bara jag som faktiskt minns typ varenda person jag någonsin träffat?

(Det kanske inte är så vanligt som jag tror, om jag tänker efter. Jag kanske har någon form av Aspberger light?)

...Nämen! Sånt här gnäll- inlägg skulle det ju inte bli! Varför säger ni inte åt mig?

Jag börjar om: Efter matsals-infon så fick vi följa med våra respektive fröknar (Underbara! Helt underbara!) till de respektive spåren där vi fick fika och mer information, en presentation av varandra samt rundvandring i lokalerna, och sen åkte jag hem och avlöste bästa snällaste jobbarkompisen och hennes lilla barn som varit barnvakt.

Snipp snapp snut så var föräldramötesinlägget slut.

Och Stella börjar snart skolan!!!