babydarling

Kommer hem efter dagishämtning till grannbarn som är ute och leker, strålande sol och en sambo som steker pannkakor. Mysigt värre. Har också hunnit med dockvagnspromenad med Leo runt kvarteret, att kasta gamla trädgrenar i skogen och lite över staketet- prat med grannar.

Sen ska vi gå in.

Stella (skriker så det hörs i hela kvarteret, typ): NÄÄÄÄÄÄÄÄ! Jag viiiiiiill iiiiinte! Bråk bråk skrik skrik, PAPPA ÄR DUUUUUUUUM! Jag vill vara ute och leeeeeeeka! Gråt skrik gråt.

Att umgås med en snart- sexåring är ungefär som att vara med en labil galning på speed. Tvära kast och djupa dalar, i ena stunden en trotsig och kaxig tonåring för att i nästa stund sitta i knät och pilla på armbågen. Skrutt-tjejen.

Iallafall var det bara att bära upp henne, sätta på nattlinne, kissa godnatt, lägga oss i stora sängen och läsa stora prinsess-boken. Lugnet tillfälligt återställt.

Bra tricks att ta till vid enstaka tillfällen för galna barn: "Om du sitter i mitt knä alldeles stilla tills jag räknar till hundra så får du en present"

Presenten kan sedan vara något man ändå tänkt köpa, som ny tröja eller rolig tandkräm, och barnen lär sig räkna till hundra.

Bra, va? Eller förresten, det här kan man nog bara göra en gång, vill ju inte att barnen ska förknippa roliga matematiken och räknandet med jobbiga konflikter...Eller vänta, det kanske blir presenten de associerar det till?! Hm. Får fundera vidare innan jag tipsar Nannyjouren.

(Vad hände förresten med svenska Nannyjouren? Det var ju hur kul som helst. Jag var mammaledig med Leo då som ammade ca tio gånger per natt i ett års tid och hade samtidigt en relativt trotsig treåring, men på tisdagskvällarna kunde jag ändå sitta i soffan och tänka att "Nämen GUD vilken bra mamma jag ändå är!" Trivsamt värre)