En hemsk halvtimme
Tills en pappa börjar cykla runt och leta efter sin son som var borta. Ingen har sett honom, kompisarna han lekte med gick in för en stund sen.
Stella, Leo, killens lillebror och Stellas grannbästis cyklar iväg för att kolla efter honom, och jag följer efter och står sen och pratar en stund med en jobbarkompis som bor på andra sidan lekparken. Fortfarande hyfsat frid och fröjd.
Men sen har det plötsligt gått tjugo minuter, killen är fortfarande borta och det börjar kännas rätt otäckt. De letar i skogen och ringer på hos kompisar, och jag går ett varv runt kvarteret medan barnen cyklar.
Ingen grannkompis.
Har nu gått en halvtimme, och ni kan ju ana vad man tänker. Hemska, hemska tankar. Det börjar duggregna och jag försöker att inte visa hur orolig jag är, fast barnen förstår ju såklart att det inte är bra att han är borta.
Killens pappa och en annan grannpappa cyklar runt och letar, och thank God så hittar de honom. Han hade cyklat ifrån kvarteret fast han inte får och åkt hem till en kompis.
Hans mamma skriker och skäller om utegångsförbud (Själv hade jag nog börjat med att slänga mig om halsen på mitt barn och krama det så hårt jag bara kan, men what do I know, man reagerar ju olika) och jag går in i hallen och sätter mig på golvet och gråter en skvätt.
Barnen klappar mig på huvudet och jag snyftar fram att jag varit så orolig. Barnen nickar och säger att de också varit det.
Slutet gott, allting gott.
Fast fortfarande tänker jag ju lite på de psychon som faktiskt finns på riktigt, och på de barn som råkar ut för något på riktigt...Usch.
Kanske mammans sätt att reagera efter det som har hänt med Engla, hon var säkert helt hysterisk innnom bords, vem vet, Och själv skulle jag oxå ge mitt barn en dags utegångs förbud om hon hade lämnat våran gata utan att tala om var hon tog vägen.
Mamman pricis som jag själv, kanske först handlar o tänker sen...... :o/
Hon älskar säkert sin son över allt annt, blev säkert bara jävligt rädd, utan att bli hysterisk inför er alla.
Slutet gott alltid gott
Usch, vilken trist avslutning på söndagskvällen! TUR att han kom tillrätta! Man är ju lite skakig efter Engla och Arboga-morden. Du präntar väl in i Stella att aldrig följa med främlingar?! Och att berätta allt konstigt som händer? Och har en telefonlista till alla kompisar?
Skickar en kram till dig och barnen >---O---
Anna: Jag hade också gett mitt barn utegångsförbud. Ingen värdering what so ever i någonting, jag lovar.
Fy!!! Jag är lite "skyddad" från det där oroliga eftersom jag ALLTID måste ha barnen inom synhåll! Så är det ju i Spanien. De kommer förmodligen inte att få gå ut själva förrän de är typ 10 år (om ens då!? Stackars barn!) Fatta paniken pappan måste ha känt när han cyklade omkring och letade...
Samma sak hände mig för några veckor sedan, när min son var spårlöst borta i ungefär en halvtimme. Jag hade panik, sprang ut och letade och fann honom till slut. Det första jag gjorde var att gorma och skrika, vilket inte var det bästa, men man har som sagt målat upp hemska bilder för sitt inre. Givetvis så kramade jag om honom direkt efter och vi pratade en lång stund om varför jag reagerade som jag gjorde. Nästa gång (gud förbjude) ska jag försöka tänka innan jag skriker högt. Numer har han alltid en mobiltelefon i fickan och jag kollar ungefär 1-2 ggr i timmen var i området han håller hus. Han är också duktig på att ringa om han tänker cykla/gå någonannanstans. Man får helt enkelt ha det så, det hjälper inte o spärra in ungarna hur gärna man än skulle vilja ha dem i en skyddad värld. Dessutom påminner jag honom då och då om att faktiskt inte tala med främmande människor. Det kanske låter hemskt att göra en åttaåring såpass medveten om att alla männsikor inte är som de ska i huvudet, men, men. För mig känns det tryggare.
Jag håller helt med Anna och Mli, människor är inte felfria och alla reagerar olika i olika situationer. Vissa skriker till först av rädsla för vad som kunnde ha hänt. Jag tror nog att även grann mamman pratade med sin son när de kom in och förklarade för honom varför hon blev arg, en helt vanlig situation tycker jag, hon är nog ingen sämre mamma än någon annan.
Och som sagt man kan inte tvinga dem att vara inne och inte få gå någonstans, de lär sig av misstagen och de måste de få göra. man kan inte förbjuda allt!!!
Bra att det blev ett lyckligt slut
Alltså...Måste bara få undra över några saker. Inte kan ni väl bli SÅÅÅÅ provocerade att jag ärligt talat inte är så förtjust i när folk gormar, skriker och svär åt sina barn?! Eller?!
Och som jag ordagrant skrev i texten: ..."What do I know, MAN REAGERAR JU OILKA". Måste ni lägga värderingar hos mig som jag inte har? Herregud. Klart jag fattar att de blev oroliga till max och kramade sina barn sen. Och klart jag inte tycker hon är en dålig mamma. Det är liksom bara mitt sätt att skriva, att jag inte skriver allt utan en del saker är typ mellan raderna. Skulle jag beskriva allt skulle ingen orka läsa.
Och nä, vem har sagt något om att man inte ska låta sina barn vara ute?! Min vän Cicci bor dock i Spanien och där är det ju lite annorlunda.
Men please, please läs inte in saker jag inte har skrivit.
Tror inte att nån blir provocerad, bara det att den stackars mammam var säkert jätte orolig, men blev ändå arg/rädd på en och samma gång. Hon är säkert en snäll och trevlig person ändå.
Solen skiner och livet leker
