Barnvaktsdag

Idag är vi barnvakt till Stellas gamla dagiskompis, fast egentligen känns det lika mycket som att dagiskompisen är barnvakt till mina barn för de leker och leker och syns knappt till.

Har ni tänkt på hur mycket det skiljer på hur man bemöter någon som frågar om hjälp? Oavsett om man säger ja båda gångerna så är det stor skillnad på att säga "Nja...Ja...OK då" alternativt "Jajamen! Inga problem!". Faktiskt är det ganska sällan folk frågar om hjälp, de flesta har väl det där typiska "Äsch, inte ska väl jag, de har säkert så mycket annat..."- tänket djupt rotat inom sig att man drar sig in i det längsta.

Därför säger jag alltid "Jajamen!" när någon frågar. (Eller ja, kanske inte just "Jajamen", det låter rätt töntigt, men ni fattar principen") Kanske det inte alltid passar helt och hållet, men vad tusan, ett barn mer eller mindre spelar ju inte så stor roll. Dessutom vet man ju själv hur oerhört tacksam man blir när någon ställer upp och är barnvakt de gånger det krisar, och när de dessutom gör det med inställningen "Det ska bara bli kul!" blir man nästan religös.

Det här säger jag inte för att verka vara Godheten själv. För det är jag ju såklart inte.

Men visst behöver man emellanåt blicka upp från sitt själviska liv och fundera över vad man gör för att andra ska må bra?

Och inte bara att man själv ska må bra, för det gör man ju oftast av bara farten om andra är glada och nöjda.

Så där, lite filosoferande så här på söndagsförmiddagen. Nu ska jag kolla vad kidsen gör och sen steka köttbullar.


Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0