Inte bra men helt OK. Inte ja men inte nej. (För att citera Rockpoet)
Min måndag, alltså.
Började med att jag råkade spraya glasögonen med hårspray istället för glasögonrengöring, och sen spöregnade det när jag cyklade till jobbet. OK lektioner. God mat i matsalen. Inte så OK eftermiddagslektion pga ofokuserade elever som skulle ha biologiprov direkt efter, men vad tusan, de gjorde klart enligt planeringen i alla fall och fick sen plugga biologi. Ledningsgrupp. Har hunnit skriva åtminstone sju omdömen.
Sen var jag så trött att jag hämtade barnen en halvtimme tidigare.
Hem, middag, dusch, nattning.
Småbarnslivet är för övrigt ungefär som att ständigt beträda minerad mark, ena stunden är allt frid och fröjd för att nästa stund bli fullt skrik- och panik världskrig.
Frid och fröjd idag: Mysig hämtning, våffelmiddag med sylt, glass och tända ljus, dusch och barnprogram, måla nagellack på Stella (Hon brukar vilja ha det typ två gånger om året. Fair enough), tidig nattning på grund av trötta barn
Världskrig idag: Bråk om leksakskataloger, bråk om huruvida man får gå ut och leka i mörkret kl halv sju efter duschen (NEJ!), bråk om att man inte får ligga och titta i skolkatalogen när klockan är mycket och man ska sova
Men de har ju också långa dagar, skruttungarna. Visserligen går de till kvart över fyra bara tre dagar i veckan och de andra två slutar de kvart över ett, men de börjar halv åtta varje dag. Inte mycket tid kvar till lek och softande hemma. Fast jäklar i min lilla låda vad less jag är på den här 6- årstrotsen som gör att hon på två sekunder kan flippa över till att bli helt hysterisk och skrika. Någon som känner igen sig? Någon som vill starta en liten terapigrupp med mig?
"Hej, och väkomna till självhjälpsgruppen Så handskas du med ditt galna barn. Idag ska vi prata om hur viktigt det är med gränser och att man SKA säga nej, sedan får de skrika bäst de vill"
Ah well. Det går väl över. Dessutom vet jag ju att hon är världens klokaste, finaste, gulligaste, roligaste, tuffaste 6- åring, det är bara det att det faktiskt är jobbigt att vara liten och stor på samma gång och att plötsligt gå i skolan med alla möjliga folk.
Fast det här med att vara liten och stor på samma gång, går det någonsin över? Själv är jag 31 och har fortfarande inte riktigt bestämt mig för om jag är vuxen till tusen eller bara en omogen och okunnig liten tonåring?
Började med att jag råkade spraya glasögonen med hårspray istället för glasögonrengöring, och sen spöregnade det när jag cyklade till jobbet. OK lektioner. God mat i matsalen. Inte så OK eftermiddagslektion pga ofokuserade elever som skulle ha biologiprov direkt efter, men vad tusan, de gjorde klart enligt planeringen i alla fall och fick sen plugga biologi. Ledningsgrupp. Har hunnit skriva åtminstone sju omdömen.
Sen var jag så trött att jag hämtade barnen en halvtimme tidigare.
Hem, middag, dusch, nattning.
Småbarnslivet är för övrigt ungefär som att ständigt beträda minerad mark, ena stunden är allt frid och fröjd för att nästa stund bli fullt skrik- och panik världskrig.
Frid och fröjd idag: Mysig hämtning, våffelmiddag med sylt, glass och tända ljus, dusch och barnprogram, måla nagellack på Stella (Hon brukar vilja ha det typ två gånger om året. Fair enough), tidig nattning på grund av trötta barn
Världskrig idag: Bråk om leksakskataloger, bråk om huruvida man får gå ut och leka i mörkret kl halv sju efter duschen (NEJ!), bråk om att man inte får ligga och titta i skolkatalogen när klockan är mycket och man ska sova
Men de har ju också långa dagar, skruttungarna. Visserligen går de till kvart över fyra bara tre dagar i veckan och de andra två slutar de kvart över ett, men de börjar halv åtta varje dag. Inte mycket tid kvar till lek och softande hemma. Fast jäklar i min lilla låda vad less jag är på den här 6- årstrotsen som gör att hon på två sekunder kan flippa över till att bli helt hysterisk och skrika. Någon som känner igen sig? Någon som vill starta en liten terapigrupp med mig?
"Hej, och väkomna till självhjälpsgruppen Så handskas du med ditt galna barn. Idag ska vi prata om hur viktigt det är med gränser och att man SKA säga nej, sedan får de skrika bäst de vill"
Ah well. Det går väl över. Dessutom vet jag ju att hon är världens klokaste, finaste, gulligaste, roligaste, tuffaste 6- åring, det är bara det att det faktiskt är jobbigt att vara liten och stor på samma gång och att plötsligt gå i skolan med alla möjliga folk.
Fast det här med att vara liten och stor på samma gång, går det någonsin över? Själv är jag 31 och har fortfarande inte riktigt bestämt mig för om jag är vuxen till tusen eller bara en omogen och okunnig liten tonåring?
Kommentarer
Postat av: Honung
Jag tror inte att man blir helt vuxen - någonsin. Men vad vet jag om det, som bara är 18? ;)
Trackback
