Word!

Katerina Janouch verkar vara en himla klok och vettig människa. Brukar läsa hennes blogg ibland, hon är så där alldeles lagom skön och rolig och bra mamma och med bra åsikter.

Läs bara den här krönikan från Expressen:

"Ryck upp er - sluta gnälla!

Generation Gnällapa är på banan i full karriär och går knappt att stoppa. Det har blivit en trend att beklaga sig. Värst vinner. ”Jag har inte sovit på tio år” är en av de vanligaste fraserna. ”Jag håller på att gå omkull av utmattning”. Det nya i Generation Gnällapa är att det inte bara är kvinnorna som gnäller. Männen gör allt för att hålla jämn takt i jämmerträsket. Det är så synd, så synd om oss människor i allmänhet och småbarnsföräldrar i synnerhet. Men ärligt, mina damer och herrar, ryck upp er för bövelen. Vad är det som är så himla jobbigt med att ha en unge eller max två? Man dör ju av tristess hemma när bebisen är mätt, köket städat och tvätten vikt. Det finns ju absolut ingenting att göra annat än att slappa, blogga, glo på teve eller gå en stärkande promenad. Och sen börjar barnen på dagis och man återgår till arbetslivet där vi ägnar oss åt timslånga fikapauser. Sverige, ett sönderslöat och sönderfikat land!

Vi har engångsblöjor, barnmatsburkar, teve och mediciner. Vi har BVC och barnomsorg och skolor och fritids. Vi har mikrougnar och bilar och rätt så rena lägenheter de flesta av oss. Vi räknar kallt med att våra barn ska överleva sin barndom, ja vi utgår från det. Det är faktiskt sinnessjukt hur bortskämda och historielösa vi har blivit. Hur lite tacksamhet vi känner för den lyx vi lever i 2008. När jag märker att jag – ibland – börjar gå in i Generation Gnällapa-väggen tänker jag snabbt på min egen mormorsmor Lia. Som föddes för trots allt inte så galet länge sen, okej för kanske 120 år sen.

Hon bodde i Ukraina, i ett stenruckel utan centralvärme. Hon födde sju barn, fyra pojkar och tre flickor. Den sista flickan var min mormor (född 1911). Sin pappa fick hon aldrig se, han dog när mormorsmor var höggravid med henne. Lia var tvätterska, och låg på knä mitt i byn och bykade för de rikare tanterna. Mot usel penning förstås. De sju ungarna svalt. Mormorsmor fick hjälp av sin syster för att överleva. Men till slut gick det inte längre, hon tvingades sätta de minsta barnen på barnhem för att de inte skulle svälta ihjäl. Sen hämtade hon hem dem igen, efter flera år. Men ändå. Jag ser min mormorsmor, som ligger på alla fyra och som tvättar lakan med nariga, svidande, röda händer i iskallt vatten. Medan hon vet att det sitter sju hungriga ungar i stugan. Och karln är borta. Död.

Sen blev det lite bättre, men när min mamma föddes 1939 blev det pytt igen. Andra världskriget kom och mormor och mamma fick bo på ett utedassliknande ställe i tre år. För att bli av med lössen hällde man fotogen över ungarnas huvuden. De hade inget att äta. De fick tränga ner fötterna i begagnade, för små skor. Morfar satt i det fruktade Ljubljanka-fängelset i Moskva, som politisk fånge under denna tid. Folk hade verkligen noll utrymme att fundera över begrepp som livspussel eller familjeterapi. Nån barnmat på burk fanns inte heller. Ej heller BVC eller vaccin mot röda hund.

Såna här saker brukar jag tänka på när jag i djupet av mitt hjärta känner för att gnälla loss. Jag ser min mormorsmor framför mig och besinnar mig och känner genast en djup tacksamhet över den här tiden som jag lever i. Det enda molnet på välfärdshimlen är väl våra barn, den ännu yngre Generationen Trött. Om vi nu tycker våra lyxliv är så jävla jobbiga, vad för vi vidare för budskap till dem? Jag är rädd att vi när en bunt arbetsskygga drönare vid vår barm. Ungar som tar för givet att allt ska vara enkelt och gratis, utan minsta motstånd. Ungar som inte vet hur man gör ett hederligt handtag. För vad ska de annars tro, när de ser oss sörpla latte och samtidigt klaga på att vi är utbrända?"

Så sant som det var sagt. Klart att man får vara trött ibland och ha en släng av en depression eller två, men allvarligt talat, hur bra har vi det inte?!

Fast roligt namn. Generation Gnällapa. Och en sån vill man ju inte vara.

Kommentarer
Postat av: Annapanna

Underbart skrivet! Very klokt indeed!

2008-10-05 @ 19:49:10
URL: http://annaeleonora.blogg.se/
Postat av: AnneliH

Ja, ofta glömmer man bort att man har det bra...man trånar bara efter saker som man INTE har. Att känna tacksamhet för det man har är bortglömt tjafs....Ha en bra dag!

2008-10-06 @ 12:02:56
URL: http://shaggkvist.se/wordpress/

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0