babydarling

Såhär. På varenda, och jag skojar inte, VARENDA mattekonferens jag varit på de senaste åren så har det på ett eller annat sätt tagits upp om elevernas sjunkande matematikresultat. Det är diagram och TIMSS- rapporter och gymnasiestatistik, och jag blir lika frusterad varenda gång. Häromveckan fick jag dessutom en ny Ma/No- tidning gratis (Resterande nummer måste man prenumerera på) och vad är det på första stora uppslaget? Jo, stor artikel om elevernas sjunkande matematikresultat.

För det första så blir jag en smula deprimerad av sådant här. Jag vill kunna peppas och glädjas och känna entusiasm över mitt arbete, och det gör jag inte av att få larmrapporter drämda i huvudet. För det andra är jag den första att skriva under på elevernas krav på duktiga lärare. De ska få tydliga mål, bra förklaringar, bli utmanade och inspirerade, mycket genomgångar, få lära sig skriva uträkningar, få ordentliga planeringar. Få bli peppade och motiverade. Uppleva arbetsro. Känna glädjen över att klura och lösa problem. Det är ju faktiskt ingen skillnad på hur man vill bli bemött, självklart vill de flesta människor bli berömda för det som de gör bra och inte nedtryckta av det som de inte kan.

But still. De sjunkande elevresultaten. För mig är det ungefär som historien om den stora, rosa elefanten i rummet, för INGENSTANS I EN ENDA ARTIKEL står det något om elevernas jobb. Det är dåliga lärare hit och konstiga betygskriterier dit. Men det faktum att man faktiskt måste arbeta för att kunna prestera ett bra resultat, det nämns inte med en enda rad.

Dessutom går det bort en hel del undervisningstid, för att inte tala om att många länder i dessa TIMSS- rapporter faktiskt har längre skoldagar än våra svenska elever. Hey, ge mig gärna en extra mattetimme i veckan. Tänk hur mycket mer man skulle hinna.

Jag vet inte, jag. Kanske är det jag som är gammalmodig. Men var i tänket försvann det faktum att det krävs hårt jobb för att nå riktigt höga mål? Lite engagemang och jäklar anamma? Ibland känns det som att vi lever i en tid av "Det var inte mitt fel" och "Vaddå, behövde man anstränga sig också?"

En smula sorgligt.

(Fast måste betona att jag pratar om resultat och matematikundervisning i allmänhet. Inte om mitt jobb eller min klass. Stöter trots allt på så mycket jäklar anamma och så många kämpande, engagerade elever i mina dagar att hjärtat bara sväller av stolthet. Att gå i skolan med inställningen att "Göra sitt bästa" kommer man faktiskt så långt med att man kan förflytta berg. Eller åtminstone förhoppningsvis komma in på den gymnasielinje eller högskola man vill.

Plus få självförtroende och självkänsla inför livet. Och DET, det är att förflytta berg)

Så jag tror faktiskt att jag struntar i larmrapporter ett tag. Arbetar på och ser varje framsteg som ett delmål och ett litet mirakel i sig. Visst hoppas jag på höga resultat och peppar så bra jag kan, men i slutändan så är det ju ändå upp till eleverna hur mycket de vill satsa.

Sedan får konferenser och artiklar visa så många diagram de vill.