babydarling

Stella bråkar och tjafsar vid läggdags och jag skriker tillbaka så att hon ligger och snyftar i sängen. När Leo går upp och ska kissa en sista gång är han alldeles tårögd och snyftar till, han med. "Jag tycker lite synd om Stella..."

Åh, skruttungarna. Så jag och Leo gick in och tröstade Stella, jag med henne i famnen och Leo som klappar på ryggen, och både hon och jag sa förlåt. Dumt att bråka, men bra med förlåt.

Hatar när ens tålamod är noll, inte för att det egentligen är bråttom med något utan för att man själv är på dåligt humör. Säger som kloka Lasse: Det kallas tvivel, det där som stör, ja det kallas för en klump i magen och ett konstigt humör".

Fast det kan ju inte barnen rå för, att mamma är på dåligt humör.

Nu ska jag gå ner i soffan och lägga den där filten över huvudet, och eventuellt tänka på Stellas ord när jag smög ut ur hennes rum efter att ha stoppat om henne.

Jag: God natt, världens finaste tjej
Stella: God natt, världens finaste mamma!

Åh, nu börjar jag nästan gråta. Jag är inte på långa vägar världens finaste mamma. Dessutom läste jag precis en blogg om en mamma med cancer som bara har några månader kvar att leva, så nu är jag ledsen över det också.

Life sucks.