babydarling

I dag är första gången under de fem åren jag jobbat som lärare som jag inte kunnat släppa tankarna på jobbet då jag åkte hem en fredag. En del av hjärnan arbetar fortfarande med lite jobbtänk as we speak. Drygt.

Bort, bort, bort. Vill tänka helgtankar istället. Som att det är final i morgon. Och att jag och barnen ska åka och shoppa kaffebryggare och lördagsmat i morgon. Ja, det tänker jag på nu. (Eller nej, det gör jag inte alls det. Fortfarande jobbproblem som snurrar runt i huvudet. Ska man slå huvudet i väggen, kanske? Hjälper det?)

Eller så går jag ner och ser några avsnitt "Vänner".

Annars har vi haft en mysig eftermiddag med rolig, mammaledig jobbarkompis- fast- i- annat- arbetslag på besök tillsammans med sitt ena barn som ett år yngre än Stella. Barnen har lekt och vi har hängt. Very nice. Hon är en sådan som det alltid har varit kul att prata med på jobbet, men inget mer. Så sågs vi både på tåget in till Uppsala förra fredagen och på ICA i måndags, och då vi står och pratar säger hon "Men du! Ska vi fika någon dag?" och jag säger "JA! Vad kul. Kan ni inte komma förbi på fredag?"

Dessutom har jag börjat hänga lite med en granne som bor ungefär tio hus bort. Märker ni! Jag börjar så smått socialisera mig i stan (Ja, ja. Eller byn. Fast stan låter bättre. SÅ litet är det faktiskt inte här). Efter nästan två år. Sakteliga rör sig gemenskapens kvarnar på landet. Men det gör inget, ibland är det skönt med lite space omkring sig.

Förutom det faktum att gemenskapens kvarnar ibland rör sig så pass långsamt att folk i mindre orter är rasister, fördomsfulla och inskränkta. DET är sorgligt. Och hemskt.

Fast inte alla, såklart. Men visst är det lite så? Eller är det jag som är fördomsfull nu?