babydarling

Det var en gång en pepparkaksfabrikör som lät arkitektrita ett hus på 40- talet. Bodde där en massa år. Sålde till ett par, som sedan bodde där i 30 år.

Vintern 2010 la de ut det till försäljning, men ingenting hände. Inga bud. Huset låg kvar på Hemnet månad efter månad. En smula konstigt, för det ligger centralt och bra, men så kan det vara. Somliga * trodde till exempel att det låg på en annan gata än vad det gjorde, och att det såg ut att spöka där, och gick inte ens på visningen.

Men så blev det en till visning, då somliga till slut pallrade sig dit. Och såg potentialen. Öppna spisen! Fräna planlösningen! Stora rummen! Bastun i källaren! Matsalen! Orginalparketten i vardagsrummet!

Visserligen såg man också badrummen from hell och fula tapeter i alla rum, men det är ju faktiskt peanuts i sammanhanget.

Så vi slog till med ett bud (Vi fick det för utgångspriset), och igår skrev vi kontrakt.

!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!

Ursäkta mig, men jag måste bara dö en smula. Vi har ett hus! Eller ja. Vi har preliminärt ett hus. Måste ju besikta det också.

Inflyttning första september eller tidigare. Måste sälja vårat bostadsrätts- parhus först.

Det är egentligen tusen saker att tänka på (Orkar vi elda med ved? Klarar vi alla husbestyr? Hinner vi tapetsera alla rum? Har vi råd att fixa badrummen? Hur slipar man bäst en parkett?), men det som finns mest i mitt huvud är att jag äntligen, äntligen ska få ha denna tapet någonstans:



Älskade trädtapeten från Cole and son. Jag har hittat ett hus till oss!

* = Och med somliga menar jag såklart mig själv. Det där med spöken inbillar jag mig att man känner när man kliver in i ett hus? Att om spöken bor där så känns huset ogästvänligt. Eller? När jag klev in i detta hus kändes det snällt.

Så jag håller tummarna. När mäklaren frågade vid kontraktskrivningen om vi ville fråga säljaren något var jag väldigt nära att fråga om hon känt av kusliga vibbar av pepparkaksfabrikörer någon gång, men jag lyckades hejda mig. Fast tänk om det är hennes man som spökar? Han dog tydligen för något år sedan. Då kanske man kan ringa TV4 plus och be dem skicka ett medium som kan meddela att hans fru numera bor i en bostadsrätt i Gävle? Ja. Så får det bli.

Ni ser! Jag känner redan vilken hejare till problemlösare jag blivit vad gäller hus. Fel i pannan. Snö på taket. Läcka i tvättstugan. Bring it on!

Eller nej förresten. Bring it förfan INTE on. Måste sådana jobbiga saker ingå i hus? Kan man inte bara få sitta i sin nya soffa och titta på sin fina trädtapet medan en brasa i öppna spisen brinner i bakgrunden? Höra barnen leka harmoniskt i varsitt rum. Klappa lite på nylackade parkettgovet? (Och OK då.  Kanske lite på Jonas också).

Ett hus! Så. Jäkla. Fantastiskt. Visst?