babydarling

Träffade en gammal elev idag på affären, en sån som gick ut för flera år sedan men som ändå har fastnat i en liten bit av hjärtat. Hade hört av en kollega att det inte gått så bra för henne; förutom en rätt trasig uppväxt så blev det droger, alkohol, avvänjning, gymnasieskolk. Det syntes också idag, men gav henne en stor kram och pratade på som ingenting. "Åh, vad kul att se dig". Fast jag inombords snyftade över att se en ung, söt tjej förklädd till en sliten version av sig själv. Iallafall hade hon nu en egen lägenhet och gick gymnasiet, så hoppas, hoppas, hoppas att det ändå kommer att gå bra för henne. Lilla gulliga, snälla, roliga tjejen.

Det värsta är att jag har så dåligt samvete. Det var nämligen jag som hade henne i matte sista året i nian, och trots alla hjälplektioner och stöttningar så nådde hon inte upp till godkänt. Fick typ åtta poäng på nationella provet, behöver 23 för G.

Men tänk om hon inte hade behövt gå IV? Tänk om jag hade gett henne godkänt trots allt och hon hade fått gå sin gymnasielinje och fått en massa nya kompisar och klarat sig alldeles utmärkt i livet och lived happily ever after?

Politikhelvete. Förr kunde man få tvåor och klara sig bra i livet ändå, nu går hur många elever som helst ur nian utan att vara behörig till gymnasiet. IV är det största nationella programmet i Sverige, var det någon som sa.

Ibland känns det som om vi måste godkänna elever till varje pris, samtidigt som kunskapsnivån sjunker för varje år.

Låter inget vidare, va?!