babydarling

Det var ett jävla tjat om elever som inte klarar målen. Både i tidningar, TV och nu ikväll i "Skolfront" på tvåan, där de pratade om hur orättvist det var att elever från förortsskolor inte fick så bra betyg, medan välbärgade akademikerbarn från pluggiga friskolor fick det.

För det första ÄR det ju orättvist, för det är klart att förortsbarnen ska ha resurser, engagerade, duktiga lärare och höga förväntningar. Men varför pratar ingen om de egentliga problemen?!

• Eleverna måste faktiskt PRESTERA något för att få höga betyg. Till exempel lyssna och hänga med på lektionerna, ställa frågor, arbeta hårt, plugga hemma
• Vi lärare ställer VISST höga krav. Och rektorer och politiker ställer höga krav på oss. Men vi får VERKLIGEN inte betalt för det med tanke på att vi faktiskt pluggat i fyra och ett halvt år. Inte konstigt om de bästa lärarna söker sig vidare till friskolor där de får högre lön
• Special-undervisning. En helt underbar uppfinning, de barnen som behöver extra stöd få gå ifrån och sitta i en liten grupp och faktiskt få den hjälp och de förklaringar de behöver. Och framförallt få LYCKAS med något, spelar stor roll för deras framtida självförtroende och förmåga att klara sig bra i livet. Själv har jag ju den stora förmånen (För det är det faktiskt) att undervisa elever med behov av särskilt stöd. Jag har matte med min sjua 30% av min tjänst, och 70% special-undervisning i liten grupp. Lugn och ro, fint och mysigt rum med en inspirerande inlärningsmiljö, eleverna får lyckas. Men guess what?! Politikerna har bestämt att pengarna inte räcker till detta, och vi måste dra ner special-undervisningen till 80% (Istället för 100%. En kollega har resten av special- undervisningen). VA?! När vi äntligen har ett sätt att faktiskt höja andelen elever som når målen.

Dessutom anses det fortfarande lite "fult" att ha elever som får undervisning i liten grupp. Om inte alla elever är i klassrummet så är det synd om dem, typ.

Ja, herregud. Det är ju så att man baxnar.