Tydligen måste man LEKA också
Stella: Amen, du kan ju inte bara SITTA där, du måste ju prata också
Jag: OK. Ja, nu klär jag på min Barbie en gul klänning
Stella: Men du ska ju inte prata med mig, din Barbie ska ju prata
Jag (föreställer rösten): Hej, hej, titta vilken fin klänning jag har på mig
Stella (suckar): Du kan ju inte prata med mina Barbies NU, de har ju inte kommit till festen än!
Jag som trodde att det räckte att sitta på golvet och lyssna på radio och klä på och av Barbiesarna lite kläder. Detta är väl ungefär lika naivt som att tro att det räcker att ha en kursbok i väskan en helg och sen läsa baksidestexten för att klara en handledarutbildning.
Iallafall gick Stellas fyra Barbies till min Barbies fest, och de åt lite mat och hade disco. Sen kom grannkompisen och ringde på dörren och räddade mig, och var säkert ett mycket roligare Barbie-sällskap.
haha oh jag minns min barndom när jag hade barbies. Egentligen var det skitkul. Jag vill leka igen, jag vill inte vara vuxen!
Det här med dig som vuxen vän växer mer och mer ju längre jag tänker på det. Det kan funka, absolut. Därför skrev jag en liten text om det på bloggen.
Rockpoet: Hahaha, jo....hrrrm...jag såg det!! Kul att få vara nåns vuxna vän...! (Hoppas det är OK att jag mentalt oftast känner mig som 14?)
Haha ja vi tar och helar honom! du tar med kladdiskaka så tar jag med kaffe och socker!
Anna: Bor inte ni i samma stad?? Åk till hans jobb och ge honom en kram och en chokladask och lite snälla ord!
Haha! Det kanske inte är så dumt att bara ha en son ändå? Bilarna säger "Brrrr" och alla små gubbar och soldater säger mest: "Paang" & "Aaaouch". Inget småsnack där liksom...
