babydarling

Dagisbästisfamiljen bor i ett stort gammalt fint hus på landet, och håller på att bygga ut. Och renovera. Och rensa barnleksaker. Och fixa i trädgården. Och ställa i ordning brygghuset på tomten. Och göra om rummen på övervåningen. Plus en massa andra saker.

Kommer att bli jättefint, dessutom är de så sköna för de tycker att "Ja, ja, det blir väl klart när det blir klart" och sticker ut och cyklar istället. Good for them. Själv hade jag nog blivit inlagd på psyket för länge sedan om jag hade bott så utan att bli klar.

De är större människor än mig. Jag lider av otålighets- och Breesyndromet, jag tycker att allt ska vara fint och i ordning och helst igår. Det där "Det är vägen dit som är mödan värd" är trams, men Karin Boye var kanske inte småbarnsförälder och hade mer tid.

I alla fall. Det var ju inte det jag skulle skriva om, utan att vi stod nästan en halvtimme i deras vardagsrum, jag och dagisbästis- mamman, och sa "Å ena sidan" och "Å andra sidan". Hur trivsamt som helst.

Nu väntar jag bara på att någon ska komma till vårt kök och göra samma sak för mig, för jag vill måla panelen och tapetsera om och köpa ny spis och fläkt (Den gamla dog för ett halvår sedan. Matlagningsoset och brandvarnaren vid pannkaksgräddning is killing me). Så långt allt väl.

Men tyvärr är inte Jonas intresserad av sånt här för fem öre, och just nu känns det som att jag skiter i köket. Hans negativa kommentarer är som att sticka hål på en ballong. Då är det inget roligt längre.

På TV gick det en dokumentär förut om månggifte i Iran. Kan man inte införa det här också? Pax i så fall för Martin Timell. Eller nej, vad säger jag, han är ju gammal som gatan, jag tar Johnny eller Mattias i "Roomservice" i stället.

Får man ha tre? I Iran de ju fyra. Då säger jag pax för Johnny OCH Mattias, och så vet ni att paxet gäller som vedertagen regel.