babydarling

Åh, vilken bra föreläsning. Helt fantastisk. Första timmen kändes som tio minuter, bara en sån sak. Var två personer som berättade om sina liv med Adhd- och Asperger- diagnos, och med allt vad det innebär. Egna barn med diagnoser, dåligt bemötande av läkare och BUP- anställda, hur de klarade av skolan, kompisar, förhållningssätt, stress, depressioner...Osv.

De som föreläste var dock jättebra berättare (Åsa Garvander och Stefan Widerlöv, de har skrivit en hel del böcker också), och förmedlade allt med humor och stort hjärta.

Finast:
Sonen till Åsa som haft det tufft hela sitt liv och kämpat med tunga depressioner och utanförskap, som det nu går bra för.

Mamman: Men vad är det som gör att du mår bra nu och inte förut?
Sonen: Men mamma, nu vet jag ju att det inte var mig det var fel på, det var ju bara det att jag hade adhd...

Tror att det är här någonstans det går snett, samhället har trott att de gör barnen en tjänst när de inte utreder dem när det tvärtom är det enda de vill, att äntligen få svar på varför de känner sig så annorlunda. Och skolan sen, det är väl klart att skoltillvaron inte är någon walk in the park när de varken kan sortera information, koncentrera sig, sålla bland intrycken eller förstå de sociala koderna.

Visst ni förresten att 70- 80% av alla återfallsförbrytare har någon form av neuropsykiatriskt funktionshinder, som till exempel damp eller adhd eller Asperger?

Jag dör vad sorgligt. Dock är väl det viktiga att vi idag (Hoppas jag i alla fall) är bättre på att fånga upp dessa barn och att lära dem att det är inte vad de GÖR som ger dem ett värde utan vad de ÄR. Förhoppningsvis klarar de även skolan med hjälp av resurser och kunniga och empatiska pedoger, för såna finns det väl ändå gott om? Tror jag? Hoppas jag?

Dock är det även sorgligt att det idag blir ÄNNU mer krav från skolans sida. Skriftliga omdömen från år 1, mål från år 3, nationella prov i NO. Helt fantastiskt för de barn som klarar det och för lärare som måste bli ännu mer tydliga i sin undervisning, men för våra kära, älskade barn med särskilda behov, då? För dem blir det väl ännu mer smärtsamt medvetet hur mycket mindre de lär sig.

Och hur bemöter regeringen dem? Jo, vi minskar ner lärlingsplatserna ytterligare samt bestämde för något år sedan att alla elever MÅSTE läsa B- språk. No more chans att välja teknik eller hemkunskap eller musik eller något annat praktiskt man är intresserad av.

(Det roliga med det är att syftet var förbättra barnens språkkunskaper, men vad hände? Jo, eftersom alla måste läsa språk så finns det idag i till exempel tyskagrupperna några som är motiverade men även en stor mängd elever som inte är det minsta intresserade what so ever att lära sig ytterligare ett språk. Inte får de byta till "språkförstärkningsgruppen" heller eftersom de är för duktiga på svenska och engelska. Resultatet? Jo, språkkunskaperna har sänkts och eleverna lär sig alls inte lika mycket tyska, franska och spanska idag som för tio år sedan.

Hahahaha. Alltså, vilka är det som bestämmer sånt här egentligen?! Hade man väl kunnat räkna ut med lilltån att det skulle bli så?)

Fast nu kom jag av mig. Var var jag? Äsch, strunt samma. Ni märker att jag sitter här och eldar upp mig över skolpolitiska frågor fast jag egentligen redan har lov, va?

Grattis (Eller beklagar sorgen för förlorade minutrarna) att ni orkat läsa ända hit. Thank you for listening, Världen. Nu går jag och borstar tänderna och lägger mig och läser min isländska deckare. Puss och god natt!

(Dessutom förbehåller jag mig rätten att ha fel. Skriftliga omdömen från år 1 och mål från år 3 tycker jag egentligen är bra. Det är bara det att när man sett dessa barn med särskilda behov på nära håll så...Ja, klappar mitt hjärta lite extra för dem helt enkelt. Oftast är det dessutom inte det att de inte KAN, det är bara det att de har svårt att tillgodogöra sig undervisning i stor grupp)