Whitney Houston hade en poäng
(Lever hon fortfarande, förresten? Eller är hon deep down in the knarkarträsk?)
Varje gång jag hör hennes låt "My love is your love" så tänker jag på min lilla familj, ni vet det där med att det skulle kunna vara Judgement Day och hela världen står i brand, men Whitney bryr sig inte, för hon är med sin kille som hon älskar över allt annat.
Ungefär så kändes det igår kväll, med storm och regn som piskar mot fönsterrutorna så att man tror att taket ska blåsa bort, men jag ligger i sovrummet med stora barnet i mitten av dubbelsängen, hennes hand på min arm, sambon sovande bredvid, lilla barnet sovande i lilla rummet innanför vårt sovrum.
En känsla av att stanna klockan, för precis här, precis nu, är jag så lycklig som jag någonsin kan vara.
(Har ni förresten tänkt på hur vi hela tiden har ursäkter innan allt ska bli bra? Som i Bara jag går ner tio kilo eller Bara jag träffar en kille/ tjej eller Bara jag flyttar eller Bara jag renoverar eller Bara jag byter jobb eller Bara jag börjar motionera, DÅ blir jag lycklig. Fast sen händer det där och då har vi nya ursäkter. Och sen dör vi. Visserligen är det världens bästa motivationshöjare, det här med att hela tiden vilja komma framåt, men i alla fall.
Visst måste vi också kunna vara nöjda?
Tänka "Jag väger fem kilo för mycket och har ett jobb som är rätt tråkigt, och köket borde verkligen renoveras, men fan, jag är nog himla lycklig ändå".
Har en teori om att det är därför skilsmässostatistiken är så hög, att vi tror att lyckad och lycklig är samma sak. Vi kan liksom inte nöja oss med det som inte är perfekt. Visst, nu är jag så generell att jag säkert har mer fel än rätt, men ändå.
Är det inte lite märkligt att så oerhört många par separerar?)
Fast nu kom jag ifrån ämnet, ville mest bara säga att Whitney Houston är en mager knarkare men när jag hör en av hennes låtar tänker jag på mina älskade barn. Och min älskade sambo.
Kram och ha en bra fredagkväll!
Varje gång jag hör hennes låt "My love is your love" så tänker jag på min lilla familj, ni vet det där med att det skulle kunna vara Judgement Day och hela världen står i brand, men Whitney bryr sig inte, för hon är med sin kille som hon älskar över allt annat.
Ungefär så kändes det igår kväll, med storm och regn som piskar mot fönsterrutorna så att man tror att taket ska blåsa bort, men jag ligger i sovrummet med stora barnet i mitten av dubbelsängen, hennes hand på min arm, sambon sovande bredvid, lilla barnet sovande i lilla rummet innanför vårt sovrum.
En känsla av att stanna klockan, för precis här, precis nu, är jag så lycklig som jag någonsin kan vara.
(Har ni förresten tänkt på hur vi hela tiden har ursäkter innan allt ska bli bra? Som i Bara jag går ner tio kilo eller Bara jag träffar en kille/ tjej eller Bara jag flyttar eller Bara jag renoverar eller Bara jag byter jobb eller Bara jag börjar motionera, DÅ blir jag lycklig. Fast sen händer det där och då har vi nya ursäkter. Och sen dör vi. Visserligen är det världens bästa motivationshöjare, det här med att hela tiden vilja komma framåt, men i alla fall.
Visst måste vi också kunna vara nöjda?
Tänka "Jag väger fem kilo för mycket och har ett jobb som är rätt tråkigt, och köket borde verkligen renoveras, men fan, jag är nog himla lycklig ändå".
Har en teori om att det är därför skilsmässostatistiken är så hög, att vi tror att lyckad och lycklig är samma sak. Vi kan liksom inte nöja oss med det som inte är perfekt. Visst, nu är jag så generell att jag säkert har mer fel än rätt, men ändå.
Är det inte lite märkligt att så oerhört många par separerar?)
Fast nu kom jag ifrån ämnet, ville mest bara säga att Whitney Houston är en mager knarkare men när jag hör en av hennes låtar tänker jag på mina älskade barn. Och min älskade sambo.
Kram och ha en bra fredagkväll!
Kommentarer
Postat av: AnneliH
Att stanna upp och reflektera är inte helt fel, och inte göra saker halvhjärtat, utan tro på det man gör helhjärtat. ;) Ha en bra dag!
Trackback
