babydarling

I senaste Mama var det en intervju med Camilla Läckberg, där hon pratade om sitt författarliv, sitt barnliv och sitt samboliv med Martin Melin. Himla mysigt det hela. Stor villa i Stockholm, gullig familj och massa pengar, vem lever inte drömlivet då, liksom?

Fast sedan blev jag lite illa till mods. Efter att hon pratat om hur underbar sambo och bonuspappa Martin är, så nämner hon typ i en bisats hans barn som han har varannan helg. Den minsta var bara en månad när han och exet separerade. Vad vet jag, kanske är allt så sockersött som det verkar och hans ungar är världens mest harmoniska, men fy tusan att ha en pappa som figurerar på löpsedeln var och varannan dag med sin nya familj.

Och hans två barn sitter hemma och längtar efter pappa och får bara träffa honom varannan helg.

Åh, det är så sorgligt. Klart folk får skilja sig bäst de vill, och jag är övertygad om att varenda förälder älskar sina barn till döds, men är det ändå inte lite märkligt med pappor (Eller ibland mammor, för den delen) som inte anstränger allt de kan för att träffa sina barn?

Utifrån barnperspektiv, alltså. Som vuxen är det klart att man har argument hit och dit, men barnen? Som inte rår för någonting, men ändå oftast blir de som drabbas hårdast.

Bara några tankar.