babydarling

Stella sover över hos en grannkompis, så det är bara jag och lilla L hemma (Som somnade på fem minuter. 7- årskalas på landet does that to you)

Hon var jätteglad först, men när hon kom in och skulle börja packa så stod hon bredvid mig när jag la i en maskin tvätt och skruvade lite på sig. Syntes i hennes ögon att det var något.

Jag: Känns det som att du ångrat dig?
Stella: Jaaaa... Lite

Så då satte jag mig i soffan med henne i knät och pussade på henne och sa hur modig hon var på kalaset som hängde med på skattjakten, trots att hon egentligen inte ville lämna mig ur sikte. Och hur kul det hade varit. Och att hon ju faktiskt sov hemma alla nätter, och hur kul det säkert skulle vara att sova hos V och A. Och att hon skulle knacka en gång i väggen när hon gick och la sig (V och A bor hos sin pappa varannan veckan, och pappan bor i huset som hör ihop med vårat. Ho ho. Lagom övernattning för en liten tuff- men- ändå- blyg 7- åring). Så då ville hon igen.

Kan hända att det ringer på dörren kl tio ikväll och det är en ledsen liten tjej som tassar hem i nattlinnet, men i alla fall. Då har hon i alla fall vågat. Och att våga en är fin egenskap! Visst?