En sån där sak man alltid, alltid vill minnas:

Jag har världens sämsta sångröst, och då menar jag verkligen sämst i den bemärkelsen att jag nog faktiskt inte tar en enda ton rätt, och ändå har jag och Leo en tradition att jag sjunger för honom varje kväll.

Två sånger. Inte en och inte tre. Alltid två.

Ikväll blev det lite bråttom ("Ponnyakuten", "Djursjukhuset" och sedan kom barnen på att jag hade lovat att måla deras naglar. Leo ville ha genomskinligt och Stella mörklila. Very stylish), så jag läste bara en snabb bok och sedan god natt.

Efter att ha suttit vid datorn i fem minuter hör jag "MAMMA! KOM! vi glömde ju att SJUNGA!"

Så då gjorde vi det. Två sånger.

Han är snart fyra och ett halvt, och jag undrar så hur länge jag får ha detta privilegium att sjunga när jag nattar? Hoppas länge till. Kanske tills han blir fjorton?

Eller inte...

Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0