babydarling

Det finns några saker som är det absolut värsta med mitt jobb, och en av sakerna är mobbingärenden och kränkande behandling.

Alltså, jag förstår inte. Jag gör verkligen inte det. Visst att man är tonåringar och full av hormoner och ibland inte riktigt vet åt vilket håll världen är. Eller om den ens finns till för en själv. Det är en sak. Men att med flit kränka, mobba och göra illa en annan människa, en som är i samma ålder som en själv, det förstår jag inte.

Hur känns det i magen när man mobbar?! Det kan väl inte kännas bra? Egentligen?

Fast det sorgligaste av allt är att det är mobbarna det är mest synd om. Hur dålig självkänsla har man inte om man måste få någon annan att må dåligt för att själv existera?!

Stackars. Skulle vilja krama alla mobbare i hela vida världen och säga "Ni är bra och ni duger precis som ni är, och människor älskar er. Det är säkert. Så snälla sluta få andra att bli ledsna".

Och efter det krama de mobbade och tala om för dem att det inte är någon fara. Att de inte gjort något fel. Att det är DE som är de starka, de fantastiska, de kloka och de omtyckta. Egentligen. De måste bara förbi The Hell sometimes known as Högstadiet först.

Det var bara det jag ville säga.

Att mobbing sucks. Och att man alltid måste bekämpa kränkande behandling, och lära barn och ungdomar vad som är rätt och fel.

En del har ju faktiskt inte lärt sig än att vara snälla, som Stella brukar säga.

Och egentligen, som min vän H skrev i ett inlägg igår, hur svårt kan det egentligen vara att vara snäll? Att vara en bra kompis, att få någon att må bra, att säga något snällt?

Nä, precis, inte ett dugg jävla svårt.

SÅ KOM IGEN DÅ VÄRLDEN! SHOW ME SOME LOVING OUT THERE!