Långt inlägg
(Bara som varning för er som har bättre saker för er)
Idag har jag haft en depp-dag. Ni vet en sån dag när allt egentligen är bra, det är inget som hänt eller så, men ändå så känns det som ett stort, grått regnmoln hänger över ens huvud. Mitt positiva jag har försökt säga saker som "Men tänk på..." eller "Det blir väl kul att...", men det spelar ingen roll. Mitt negativa jag har bara snäst av med ett "Jaha. Och?!". Vad är det för mening med allt ändå, liksom.
Men sen på eftermiddagen så satt jag vid köksbordet och läste dagens Aftonbladet, där det stod om både Arboga- och Surahammar-morden, och så skämdes jag för mina depp-tankar. Hur kan man gnälla över dåliga dagar när det finns de som har dåliga dagar på riktigt?! Åh, tänk de stackars barnen. Och stackars mamman som vaknar upp i sjukhussängen och inte vet vad som hänt med hennes barn...
ÅHHHHH vad sorgligt. Så blev jag ännu mer deppad.
Men allvarligt talat, visst är det väl ändå lite märkligt ibland med alla våra i-landsproblem? Plus det faktum att vi aldrig är riktigt nöjda. Min teori är att det är denna Aldrig nöjd- hets som ligger bakom allt ifrån alla skilsmässor, unga tjejer som skär sig, anorexia, utbrändhet, dåligt självförtroende, missbruk...You name it.
Vi tror att livet alltid kan bli bättre, större, mer fyllt med nya och dyra saker, lyckligare, häftigare, pirrigare. Sen stressar vi som tokar för att det ska bli så, alternativt blir sjuka och utbrända för att det visst inte blev så bra ändå.
Sen dör vi.
Vore det inte bättre att bara köpa läget? Sån här är jag, sånt här är mitt liv, och det är nog inte så pjåkigt ändå. Trots allt lever ju massa människor i svält, krig och utan tak över huvudet, så någonstans kan jag tycka att vi inte har rätt att gnälla så mycket.
Jag: Hör du det nu?!
Jag: OK. Sorry. Ska sluta gnälla nu.
(För er som har läst min blogg ett tag: Det här är när I take it to another level. Inte nog med att jag jämför bloggandet med att prata med sig själv i spegeln när man är full, nu pratar jag dessutom MED MIG SJÄLV i bloggen. Hm. Lite extra personlighetsklyvnings-varning på det, va?)
Nu ska jag gå ner och se om det är något bra på TV alternativt se en film ("Tjenare kungen"), dricka ett glas vin samt äta Marabou Daim.
Kram på er och ha en bra lördagkväll!
Idag har jag haft en depp-dag. Ni vet en sån dag när allt egentligen är bra, det är inget som hänt eller så, men ändå så känns det som ett stort, grått regnmoln hänger över ens huvud. Mitt positiva jag har försökt säga saker som "Men tänk på..." eller "Det blir väl kul att...", men det spelar ingen roll. Mitt negativa jag har bara snäst av med ett "Jaha. Och?!". Vad är det för mening med allt ändå, liksom.
Men sen på eftermiddagen så satt jag vid köksbordet och läste dagens Aftonbladet, där det stod om både Arboga- och Surahammar-morden, och så skämdes jag för mina depp-tankar. Hur kan man gnälla över dåliga dagar när det finns de som har dåliga dagar på riktigt?! Åh, tänk de stackars barnen. Och stackars mamman som vaknar upp i sjukhussängen och inte vet vad som hänt med hennes barn...
ÅHHHHH vad sorgligt. Så blev jag ännu mer deppad.
Men allvarligt talat, visst är det väl ändå lite märkligt ibland med alla våra i-landsproblem? Plus det faktum att vi aldrig är riktigt nöjda. Min teori är att det är denna Aldrig nöjd- hets som ligger bakom allt ifrån alla skilsmässor, unga tjejer som skär sig, anorexia, utbrändhet, dåligt självförtroende, missbruk...You name it.
Vi tror att livet alltid kan bli bättre, större, mer fyllt med nya och dyra saker, lyckligare, häftigare, pirrigare. Sen stressar vi som tokar för att det ska bli så, alternativt blir sjuka och utbrända för att det visst inte blev så bra ändå.
Sen dör vi.
Vore det inte bättre att bara köpa läget? Sån här är jag, sånt här är mitt liv, och det är nog inte så pjåkigt ändå. Trots allt lever ju massa människor i svält, krig och utan tak över huvudet, så någonstans kan jag tycka att vi inte har rätt att gnälla så mycket.
Jag: Hör du det nu?!
Jag: OK. Sorry. Ska sluta gnälla nu.
(För er som har läst min blogg ett tag: Det här är när I take it to another level. Inte nog med att jag jämför bloggandet med att prata med sig själv i spegeln när man är full, nu pratar jag dessutom MED MIG SJÄLV i bloggen. Hm. Lite extra personlighetsklyvnings-varning på det, va?)
Nu ska jag gå ner och se om det är något bra på TV alternativt se en film ("Tjenare kungen"), dricka ett glas vin samt äta Marabou Daim.
Kram på er och ha en bra lördagkväll!
Kommentarer
Postat av: Anna
Du är så klok! Hoppas anti-depp-monologen funkade! =)
Trackback
