babydarling

Jo men, egentligen gillar jag faktiskt att inte umgås på helgerna. Räcker bra med familjen, och att barnen har tusen kompisar på gatan som de leker med hela dagarna. Dessutom älskar jag ju "Prata i hallen"- umgänget, som idag när vi cyklade till Konsum för att köpa godis och stannade först på vägen dit vid en av mina favoritkollegor som var i trädgården och rensade ogräs, och sen på vägen hem vid roliga fembarnsfamiljen.

Att bjuda hem folk på middagar etc känns liksom alldeles för avancerat och jobbigt. Dessutom bor ju de flesta av mina bästaste favoritkompisar utspridda i Borlänge, Stockholm, Gran Canaria, Göteborg, Karlstad, Norrtälje. Några bor i och för sig i Uppsala, men you know how it is. De flesta har nog med sitt.

Och det är verkligen hur lugnt som helst, det gör inget att jag träffar vissa kompisar typ en gång om året, de finns i det lilla speciella rummet i hjärtat ändå.

Men ibland kan jag ändå sakna någon. En granne som man kan hänga med, dricka kaffe med, skratta med, prata ut med. En ny Cicci, helt enkelt, som var den bästa grannen ever. Ingen konversationsmänniska for God sake, för såna har jag redan. Nä, någon som man kan umgås med helt opretentiöst.

Känner mig som Lillebror i "Karlsson på taket", som är ensam på dagarna och tycker att alla andra har någon utom han. Kanske flyttar det in någon rolig och snäll och lagom tjock människa i sina bästa år?