...Fast i och för sig

Jag har ju bloggen.

Kära, älskade bloggen som gjort att jag lärt känna massor med sköna och roliga människor som jag aldrig skulle ha träffat annars.

Det skumma är bara att det ju känns som att sitta och prata med sig själv. "Nä men, du vet, det gör inget att vi är relativt nyinflyttade och inte umgås med så himla många, för jag har ju mig själv att prata med på kvällarna"

Hm. Kanske ska prata tyst om det här? Kanske är inte alla hästar riktigt hemma ändå? Kanske borde Jonas skaffa ett dagjobb snart?


Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0