babydarling

Jag skulle vilja först krama om alla ungdomar som är ungefär som alla andra och säga att de är helt fantastiska, och sen skulle jag krama om de som är annorlunda, utanför eller utsatta och ställa dem på en hög tron så att jag kunde ropa ut till hela vida världen att dessa underbara, underbara barn duger PRECIS som de är.

Alla har rätt att vara sig själva, annorlunda eller ej, och jag skulle vilja skrika in vett till de som mobbar. Fast å andra sidan behöver de egentligen också en kram och lite självkänsla.

Sen kommer jag på att jag som lärare kanske inte är i mandat att sätta barn på troner höga nog för en hel värld att se eller skrika in vett i mobbare, men jag kan åtminstone fortsätta att tycka om alla, att se alla, att uppmuntra och berömma alla och att med krafttag ta tag i mobbningsärenden.

Fast ibland blöder hjärtat när jag kommer hem.

Och jag skulle så oerhört gärna sätta de här ensamma själarna på tronen och visa världen hur fina de är. Åhhhh, tänk om vi levde i en värld där alla fick bli omtyckta och sedda.

Och där ingen mobbade.

Visst kommer det most likely aldrig att bli verklighet? Eller finns det hopp?