babydarling

Råkade fastna framför en film efter "Desperate Housewives", så nu är jag alldeles snorig och söndergråten. Den med Drew Barrymore som får barn när hon är 15, och så följs hon och hennes kompis åt genom livet med sonen Jason och dottern Amelia.

Har ni sett den? Så sorglig. Stackars sonen.

När jag satt där i soffan och snyftade så kom jag att tänka på andra föräldrar som inte riktigt finns där för sina barn, och så grät jag ännu mer. Sådant här blir jag alldeles ituriven i hjärtat av. Föräldrar som inte förstått att det här med föräldraskap är ett jäkla ansvar, och så ser man som lärare barnen när de är tretton och vågar inte ens tänka på vilka svek de varit med om.

Så här ser jag det: Klart man inte ska vara ett överpedagogisk präkto. Det är inte det jag menar. Bara det att det är ju vi vuxna som är de vuxna och barnen som är barnen. OK, kanske inget litteraturpris- konstaterande, men ni förstår vad jag menar. Det är föräldrarna som måste vara starka, gränssättande, älskande, peppande, icke- alkoholiserande, stödjande, omsorgstagande, kloka, fungerande, självkänsle- byggande vuxna. Klart det är svårt som tusan vissa gånger, men om man har satt barn till världen har man ett visst ansvar att ta hand om dem. Har man inte?

Ansvar att ge dem en sådan bra barndom det bara går.

Skulle kunna stå på ett torg och skrika ut det med megafon, om det gick. Fast en blogg duger bra det med.