babydarling

När lärarstudenten frågar, och jag svarar och förklarar och ger exempel. När jag visar planeringar och diskuterar elever. När jag måste ge ord på hur jag känner och tänker.

Det är då jag märker hur mycket jag faktiskt älskar mitt jobb.

Och det är även då jag blir så fruktansvärt och förbannat JÄVLA ARG på lärare som bara gnäller och klagar. "Eleverna kan inte ta ansvar". Nä, men lär dem det då! "Eleverna är pratiga och stökiga". Amen se till att det blir arbetsro då! "Eleverna kan inget". Nähä, so what, de är ju faktiskt i skolan för att lära sig saker så då är det väl bara att sätta igång och lära dem?! "Eleverna är dumma". Nä, de är inte dumma, de är bara tonårshormoniga och ibland vilsna och arga. Ge kärlek och respekt till dem så ska du se att du får det tillbaka!

Nu säger jag inte att jag är någon slags pedagogisk guru, för det är jag absolut inte. Inte heller säger jag att jag hör lärare säga de här orden. Det är bara det att jag har en ganska stark uppfattning om vad som Ingår i lärarjobbet, och själva eleverna är och kommer alltid att vara prio 1 samt det vi har betalt för. Så hur kan man någonsin göra dem till problemet?! Och ändrade kursplaner och ny lärarutbildning och betyg i sexan och allt vad de hittar på, det tycker jag är ren och skär bullshit. Det är inte det som gör underverk.

Underverken är det som sker i varje klassrum, när lärare och elever tillsammans arbetar mot samma mål. Och hur tror man att man ska få bättre resultat om man till exempel ger barn betyg i sexan samtidigt som man drar ner på lärartätheten och extraresurser?! Very strange.

I alla fall.

Nu har jag varit arg ett tag. Nu blir jag glad igen. Jag anser att jag har det absolut bästa jobbet i hela vida Världen, och jag ser det som ett privilegium och en ära att varje dag få vara med fina och fantastiska (Och emellanåt tonårshormoniga- och galna) högstadieungdomar. Det var bara det jag ville säga.