babydarling

Har åkt förbi massor med stora, fina, lagom gamla alldeles, alldeles underbara hus på väg till kompis och hennes två barn i eftermiddags. På riktigt skulle jag kunna köra runt i timtal i dessa små fina Uppländska byar och bara njuta av omgivningen.

Kanske skulle man köpa sig ett hus på landet ändå? Får typ en herrgård till samma pris som en lägenhet i Stockholm. Min kompis, till exempel (Som för övrigt är en jobbarkompis i ett annat arbetslag som nu är mammaledig, och som jag pratat med på ICA och lite sånt och som sa för någon månad sedan "Amen ska vi fika någon dag?". Nu känns hon mer som en nära kompis. Ni ser! Sakta men säkert börjar jag få ett socialt liv in da city by). De har ett stort, fint, rött hus med skog som granne och en gigantisk altan med EN BADTUNNA. Va! Dessutom köpte de huset för typ 400. 000 för nio år sedan. Det är ju så att man nästan dör av avundsjuka.

Hon och jag satt på fin- altanen och drack kaffe medan barnen var ute och lekte. Stella tog hand om lilla 1- åringen. Min dotter är världens snällaste, bästa barnvakt. En soft fredagseftermiddag.

Fast sen kom vi hem och körde förbi grannkompis- gänget på gatan, och i samma sekund vi parkerade bilen kom alla springande och bara "HEEEEEEEJ! Stella och Leo, vill ni vara med och leka?". Och så tänker jag att mina sociala barn skulle få en asocial ångest- chock av att bo på landet med inga grannbarn.

Dock med plats för en studsmatta. Svårt, detta. Hur många tror att det i slutändan inte blir något hus och vi bor kvar här tills Leo är femton och i protest rymmer hemifrån för att han inte vill sova i en stor klädkammare, upp med en hand?

Hm. Alla händer upp. Eller så flyttar jag och Jonas in i klädkammaren. Lägger ut madrasser på golvet och sover på, för dubbelsängen får inte plats. Lite åt "Trainspotting"- hållet (filmen, ni vet).