babydarling

Fyraåringen här hemma tycker om när jag sjunger för honom* på kvällarna. "Trollmor", "Mjölken" (Den som börjar "Tula hem och tula vall, tula långt bort i mossen..."), "Du ska inte tro det blir sommar" samt lite annat smått och gott. Julsånger från dagis. Sånger från den silvriga Barnkammarboken.

Himla mysigt. Ikväll sjöng han dessutom "Blinka, lilla stjärna" på spanska, som han lärt sig på dagis. Ville att jag skulle sjunga med andra gången, men hans språkkunskaper är bättre än mina.

Godnattsånger for President.

* = En liten detalj i sammanhanget är att jag har den hemskaste, fulaste sångrösten i Världen. Jo, det är säkert. Jag kan inte ta en ton rätt. Men så länge mina barn tycker att jag sjunger fint, så tycker jag också det. He he.

Viktig information till folk som funderar på att skaffa barn: Gör det. Bra för självförtroendet.

Barnen är på mini- get away i Borlänge hos mormor, så jag och Jonas är ensamma över helgen.

Mormor hämtade barnen direkt efter skolan (Och dagis) klockan tolv, och åkte sedan till Borlänge med dem. Själv jobbade jag till tre (Hann allt jag skulle göra), gick och klippte mig (Min frisör är tydligen i Thailand i tre veckor, så jag ringde runt och lyckades fixa en tid här. Det blev en aning för kort samt att luggen blev ojämn så Jonas måste fixa till den, men vad tusan. Det ser inte ut som en risbuske längre) och hängde sedan i min kompis A's inredningsbutik en timme. Kan berätta mer om den en annan gång, hon och en kompis har precis öppnat och de har världens affärsidé. Helt enkelt genial.

Efter det fredagshandling på ICA, hem och laga mat. Ett glas vin. Klockan nio kom Jonas hem.

I morse när vi ringde barnen var de så upptagna med att baka pepparkakor med mormor att de inte hann prata. Planen för dagen här är att gå på stan. Skratta ni, det finns faktiskt en hel del affärer. Ska köpa adventsljusstake till köket, det gamla visade sig vara trasig, samt julklappar till barnen. En sväng till Apoteket. Kanske strosa runt i stora, fina inredningsaffären. Visa Jonas A's lilla butik.

När vi kommer hem ska jag ta ett långt bad. Läsa nya "Family Living". Ikväll ska vi köpa hem Thai- take away.

Ja, men ni hör ju!

Lyx, lyx, lyx.

Julbord i morgon. Kanske skulle man ha något snyggt på sig?

Tanke 1: Blanka, svarta tightsen- som- inte- är- lack- men- nästan- ser- ut- som- det från Gina Tricot skulle vara stylish.
Tanke 2: Precis sådana där som flera elever har, ja...
Tanke 3: Fina 15- åringarna passar bättre i dem än vad jag gör.
Tanke 4: Dessutom hasar de ner en aning precis hela tiden. Tänk er att gå en hel dag mellan 7.30 till 20.30 iklädd tights som hasar ner en aning.
Tanke 5: The horror! The horror!

Tanke 6: Måste nog komma på något annat att ha på mig.

Brukar ni läsa Prinsessans dagbok- bloggen? Gullig och lyxig tjej i Oslo. Jag brukar läsa den ibland. Just nu har hon flyttat in i ett nytt hus, och jag är så avundsjuk att jag dööööööör. Tänk att ha rum till allt! Packa upp kartonger. Fixa och göra fint. Ha stor, ny trädgård. Ack ja.

Men nu ska jag gå ner och se "Desperate housewives", och i morgon ska jag äta julbord med jobbet. Alltid något.

Anonym frågar: "Herregud finns det inga bra frisörer där du bor? Du spar mycket tid på de att inte åka till stan varje gång"

Jag svarar: Det finns säkert massa bra frisörer. Problemet är bara att man måste boka tid ungefär två månader innan det är dags att klippa sig... Varenda gång (Och nu överdriver jag inte. Det är verkligen VARENDA GÅNG) jag varit med barnen till någon frisör, har alla människor när de betalade även bokat tid till nästa gång. Vilket betyder att man är out of the tidsboknings- game om man inte gör så själv.

Dock gjorde jag ett tappert försök för en sådär fem- sex veckor sedan, när jag även då behövde klippa luggen. En frisör nära jobbet hade en tid strax efter lunch, så jag satte mig glatt ner och beskrev hur jag ville ha luggen. Kortare men ändå precis nedanför ögonbrynen. Pyttelite urtunnad. Hon började klippa. Typ tre millimeter.

Jag: Eh... Du kan ta lite mer
Hon: Nä
Jag: Nähä?
Hon: Nä, det går inte. Då blir det inte fint
Jag: Men den är för lång nu, så du kan klippa den så att den går precis nedanför ögonbrynen
Hon: Alltså, du får bestämma själv, men det kommer inte alls att bli bra. Så här lång måste den vara.

Luggen var verkligen för lång, men vad gör man? Det går ju liksom inte att börja slåss med en frisör mitt på blanka dagen, bara för att man inte lyckas få fram sitt budskap.

Jag: Jaha, ja... Ok. Men kanske kan du tunna ur den lite, lite? Det kanske är det som behövs.

(Egentligen visste jag att den behövde klippas mer, men tänkte att en pytte- urtunning också funkar)

Vad gör hon då? Jo, tar tag i luggen och tunnar ur den. MASSOR. Fick typ ingen kvar. Blev så fult att jag nästan började gråta (Ok, det är ju inte direkt så att jag skrattar av förtjusning i vanliga fall när jag tittar mig i spegeln, men ni fattar). Dock är jag ju svensk, mesig och väluppfostrad, så jag sa "Oh, så fint" och betalade 75 kronor.

Jag såg ut som en 45 plussare med något ärtigt namn (Sussi? Mona? Yvonne?) som försökt piffa till sig lite.

Det är det ena alternativet. Det andra är att klippa luggen själv och riskera sticka ut ögonen.

Så min darling M till frisör i Uppsala, som jag gått till i typ sju år, känns mer safe. Eller kanske tvinga Jonas att klippa mig i morgon kväll? Ja, så får det bli. Måste ju spara pengar till vårt hus... Som aldrig dyker upp. Men i alla fall.

PS. Långt svar på enkel fråga. Men kände bara att jag fick lov att dela med mig av denna underbara (Eller hemska. Beror på hur man ser det) "Nä, då blir det inte fint"- kvinna till frisör.

Nu: Gå ner och se Julkalendern med barnen

När man går runt om dagarna och har huvudvärk på grund av att man inte ser någonting för att luggen är för lång, men inte har tid att åka och klippa sig.

Ibland kan jag inte låta bli att fundera över om vi ("Vi" = Vi som arbetar i skolan) har blivit lurade.

Ibland känns det som att arbeta i en aldrig sinande ström av nya arbetsuppgifter, samt en lön som inte för fem öre stämmer överens med utbildningstid, samtidigt som media ständigt rappporterar om dåliga skolor och låga resultat. För att förbättra dem hittar man på än det ena, än det andra. Nu senast var det skriftliga omdömen från år 1. Kanske blir det även betyg från år 6? Dessutom är det alltid något det är fel på. Fel lärare, fel klasser, fel betygsskala. Vi lever i en värld som ständigt letar någon att skylla på.

Är det inte en aning sorgligt? Jag tänker ibland, att kan vi inte bara få arbeta. Ge Sveriges alla lärare arbetsro att faktiskt göra det de egentligen är anställda för, nämligen lära ut vad de kan till sina elever. Och eleverna ska lära in. Of course. Visst krävs det ibland ett hårt jobb att lära in, men det måste ju göras. Ännu finns det inget litet kunskaps- chip som kan opereras in i hjärnan.

Är lite rädd att allt prat om vad alla andra (Skolan, lärarna, rektorn, politiker, Skolverket, whatever) ska göra tar bort fokus vad det egentligen handlar om. Nämligen elever som ska gå i skolan, ha arbetsro, ha en bra undervisning, ha bra studiemiljö, plugga, arbeta, nå målen.

Ändå är det dem som debatten handlar minst om. Är inte det konstigt?

Ursäkta om jag låter lite flummig. Har suttit på ledningsgruppsmöte hela dagen. Roligt och väldigt givande, skolutveckling for President, men väcker även en del frågor.

Som ovanstående, till exempel. Förstår ni vad jag menar, eller är jag helt ute och cyklar?

För att inte tala om julduk på köksbordet.

Julduk på köksbord är som bomull i hjärtat.

Och om tre veckor har jag jullov och missbrukar After Eight. Ja, jäklar. Jag är nog inte den första som säger det här, men har inte hösten gått helt sjukt snabbt?!

Första advent. Julpyntstider.

1. Gå ut i garaget och hämta in adventsljusstakar, stjärnor mm
2. Hämta resten av julpyntet från skåpet ovanför frysen
3. Fixdags!

Barnen har jag satt på storstädning av deras rum. "Man kan ju inte sätta upp julsaker om det inte är städat", har jag nyss lärt dem. Stella och grannbästisen städar för fullt, Leo ligger på golvet och leker med bilar... Men förhoppningsvis lägger han i bilar i korgen och Lego i Legolådorna när han är klar, och det är väl ändå ok städning för en 4- åring? Eller?

Ibland har jag svårt att bestämma mig om jag är en Hiler- mamma som låter barnen städa sitt rum själva eller en mes- mamma som inte får dem att göra tillräckligt hemma. Vad har ni för städ- regler för era barn?

Fast det var supermysigt igår. God middag (Fisksoppa med saffran), gott vin, god efterrätt (Smält choklad och frukt) och goda vänner. Efter middagen badtunna i typ två timmar. Bikini, landet, en stjärna som skymtade fram mellan molnen. En afterwork som heter duga, visst?

Planer för dagen: Not so much. Byta sängkläder. Klä på Leo som vill ut och leka. Laga lunch. Handla lördagsgodis, kanske lyxar vi till det och hyr en film till ikväll som hela familjen kan se*. Laga någon god lördagsmiddag. Kanske potatisgratäng? Never goes out of style.

* = Om hela familjen ska se blir det en smula trångt i vår 3- sits soffa, men det funkar. Men i vårt nya hus (Som vi ska köpa en vacker dag. Any year now...), DÄR ska vi ha en mörkgrå hörnsoffa. Vet precis vilken jag vill ha. ÅHHHHH, vad jag vill köpa ett hus. Har alldeles ont i magen av flytt- längtan. Inte blir det bättre av att vara hos kompisen A på landet, i hennes stora, fina hus med badtunna på altanen. Eller av att läsa "Family Living" till frukost... Men har lite planer på att nästa helg måla om i trappen. Barnen ska kanske få vara hos mormor över helgen, och vi kör ett homestyling- race. Vitt istället för fult gult med ful bård (Var så när vi flyttade in). Alltid något.

Nu: Byta sängkläder.

... Eller så där lagom lovely.

Ute är det mörkt, kallt, regnigt och blåsigt. Känns inte överdrivet inspirerande att sätta sig i en badtunna på en altan. det gör det inte. Har mest lust att vara hemma. Ha mysbyxor och äta middag. Bara umgås med familjen. Se på "Idol" med Stella ikväll.

Men! Kompisarna är roliga och trevliga och det blir god middag, så nu ska jag skärpa till mig. Packa badsaker och bli motiverad. Kanske är en badtunna i regn jättetrivsam efter några glas vin?

Just nu känns det som att vi aldrig, aldrig kommer att hitta ett hus. För det första kommer det inte ut så många hus till salu i den här lilla stan (Byn?), för det andra blir det säkert budgivning like cazy när ett drömhus väl kommer ut, och för det tredje lär det väl alltid dyka upp något barnbarn eller kusin eller moster till en jobbarkompis eller bekants bekants eller whatever som tar huset i sista sekund.

Jävla skit.

Men, men. Intalar mig att det nog inte var meningen att vi skulle ha det där huset. Dessutom hade det inget badkar, en källare som var lite läskig (Skulle hellre dö än att gå ner och hänga tvätt en blåsig novemberkväll när Jonas jobbade), bara fyra sovrum, gammal kyl och frys samt trädgård mot ganska stor väg. Kanske spökar även mannen till tanten som nu äger huset? Ja, det gör han nog alldeles säkert nu när jag tänker efter.

Hoppas han spökar extra mycket till hus- stjälande barnbarnet.

Eller ja. Det gör han antagligen inte eftersom det även är hans barnbarn. Men man kan ju alltid hoppas?

Men det finns även ljuspunkter i veckan. Som:

• Tröstsshoppande av en tröja, en stickad kofta och ett linne i Uppsala igår (Var på ett studiebesök med min klass och fick sedan någon timme fritt på stan)
• Eleven som skrev MVG på provet idag och höjer sitt betyg. Kul!
• En annan elev som skrev VG på provet. Hennes första matte- VG. Fränt!
• Bra avsnitt av "Desperate Housewives" igår
• Ska hem till min kompis A på fredag på After work/ middag/ vindrickande/ Spa/ badtunne- bad. Hon har nämligen en badtunna på sin altan. Att sitta i bikini i en badtunna en fredagkväll tillsammans med tre kompisar och ett glas vin (Eller fem) ska bli alldeles, alldeles lovely.

Eller lyssna på detta:

Min klass hade matteprov idag. Några prov, de som blev klara hyfsat snabbt,  hann jag rätta när jag satt och vaktade. Några fler hann jag rätta sista timmen, då en kollega ville ha min spec- grupp i åttan till att ha lite svenska med vilket ledde till att jag blev ledig. Och de sista hann jag rätta efter middagen ikväll då Leo såg på film och Stella var hos en kompis.

TADA! Det enda som är kvar nu är att föra in resultaten i min pärm plus i deras lärbloggar på Unikum. I morgon får de reda på hur det gick.

Är jag Sveriges snabbast rättande lärare or what, liksom?!

(Bra provuppgift: Ge förslag på mått på en förpackning som innehåller 4 dl. Kan ni?)

Att jag följer "Paradise Hotel".

Fantastisk bra TV. Sprit, hångel, bad, sol, pakter och Inte direkt Sveriges begåvningsreservs- deltagare. Vad mer kan man begära en vardagkväll?!

Jag tar tillbaka mitt "JAAAAAAAA". Detta är nämligen det sorgliga slutet på Historien om mitt hus:

Det senaste vi hörde i fredags var att vi vunnit budgivningen och att mäklaren skulle höra av sig idag om dag och tid att skriva kontrakt. Tid för inflyttning. Sådana saker. Istället ringer han strax före lunch och säger att ett barnbarn till ägaren igår bestämde sig för att han ville köpa huset.

Amen vad faaaaaaaaan?! Så det blir inget husköp för oss. Bye bye öppen spis. Bye bye varsitt rum till barnen. Bye bye fina trädgården. Bye bye mysiga övre hallen där barnen skulle få ha TV- rum.

Min hatlista:

1. Folk som två dagar efter avslutad budgivning bestämmer sig för att de vill köpa sin farmors/ mormors hus.

Men, men. Jag gör ett closure* på fina 60- tals huset med öppen spis och går vidare i livet**.

* = Huset ligger ganska nära sjukhuset, så när jag svängde ut därifrån i eftermiddags efter att ha varit hos tandläkaren pekade jag finger. HA! Där fick det.

** = Fortsätter Hemnet- knarka.

Tack för era grattis och "Hoppas ni får huset"- pepp. Ni är för söta. Era uppmuntrande ord har gjort hus- ångesten under veckan lättare att uthärda. Det har de. Så tack för att ni finns!

Nu ska jag lyssna på radio, bädda sängar och städa upp lite innan vi får finbesök av barnens små sötkusiner Simon och Maja (Och deras föräldrar).

Ha en bra lördag, alla Fina!

JAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAA
AAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAA
AAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAA
AAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAA
!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!

Gissa vem som la högsta budet?!

Så. Jäkla. Coolt. Visst kan saker fortfarande hända. En besiktningsman kan säga att huset är skräp och vi kan backa från köpet. Det kan komma in ett nytt random par och bjuda tvåhundra tusen över vårt bud. Det andra paret kan komma på att de visst vill lägga mer pengar. Och så vidare.

Men det struntar vi i ikväll! För ikväll ska jag och Jonas dricka vin och fira att vi har ett hus. Ett hus! Och inte vilket hus som helst, utan Huset med stort H samt med öppen spis, bergvärme, mysig övervåning, stor trädgård och inglasad altan. Visst är det fantastiskt?!

Var med Stella på utvecklingssamtal i eftermiddags.

Det första i ettan. Fantastiskt mysigt. Och hon är så duktig, min stora lilla tjej. Älskar matte, kan skriva alla månader, gillar gympa för att det "Är så kul att prova nya saker". Tycker om No och NTA- lådorna och att experimentera, läser nästan flytande och ska tillsammans med två till i klassen får en svårare läsbok.

Är en bra kompis. Gillar alla fröknar. Lyssnar alltid. Räcker gärna upp handen. Åh, vad stolt jag blir!

Men är en smula fundersam över det här med omdömen i alla ämnen, måste jag erkänna. Omdömen för högstadieelever är en sak, men för små sjuåringar?! Jag förstår varför Skolverket har infört det. Bättre kontroll och bättre resultat och allt det vanliga. Men jag har det fullaste förtroendet för att Sveriges alla lågstadielärare har full koll på vad de håller på med, och att de gör sitt allra bästa för att alla barn ska klara sig så bra de kan. Dessutom vill jag hellre att Stellas lärare ska lägga ner tid på att planera lektioner och tänka ut bra pedagogiska planer, snarare än att sitta timme ut och timme in och skriva omdömen i matte, svenska, musik, So, idrott... Ja, ni hör ju. TILL 7- ÅRINGAR! Helt sjukt. Dessutom skriver de ju ändå mest till oss föräldrar.

Och varför måste 7- åringar ens bli bedömda? Kan de inte bara få gå i skolan och ha det bra? Lära sig, utvecklas, socialisera sig, få omvärldskunskaper. Vad står det i omdömena för de barn som INTE sitter still, arbetar, lyssnar? Tror faktiskt inte att det är just omdömen som får de barnen att klara sig bättre i skolan.

Det är bra med mål, absolut, och det är roligt med utvecklingssamtal. Men omdömen i alla ämnen för sjuåringar känns som en felsatsning. Det gör det. Visst är det roligt som förälder att läsa, men jag tänker på arbetsbördan för lärarna. Ibland känns det som att läraryrket idag är mer dokumentation och administration än vad det är undervisning och planering. Crazy.

Lite otippat höjde det andra paret med mer än tio tusen i morse. Inte med så mycket så att vi tänkte hoppa av, men tillräckligt för att vi skulle fundera lite extra.

Så jag funderade lite extra, ringde till Jonas för säkerhets skull- Och höjde jag med! Sedan gick det en timme, och sedan höjde de igen. Med tio tusen. Crap. Egentligen var priset nu över vår övre gräns. Bara yttepytte över, men i alla fall. Så jag skrev " Vi väljer att inte lägga något mer bud" i sms'et och satt sedan flera minuter med tummen en millimeter över "Skicka"- knappen. Oh, the ångest! Rådslog med några kollegor (Som sa "Köp! Köp!"), men fick sedan så ont i magen av förlorat- hus- sorg att jag inte skickade något sms utan gick iväg och hade min sista lektion för dagen istället.

Saken var ju den att de bara höjt med 10 000. Kan man förlora ett hus med 10 000?! Nä, det kan man faktiskt inte. Så jag tog ett djupt andetag, tog upp telefonen, och skickade iväg ett sms där jag höjde med 10 000 jag med. Och sedan dess har vi inte hört något från mäklaren! Och detta var klockan tre i eftermiddags!

Har varit alldeles "Oh my God, tänk om jag precis köpt ett hus?!"- yr hela kvällen, men har nu börjat fundera lite. Om man väljer att inte lägga något mer bud, så säger man väl det direkt? Känns märkligt att vänta ett halv dygn tills man hoppar av budgivningen. Därför har vi konstaterat att de säkert vill ha det här huset till vilket pris som helst, och typ ska till banken i morgon för att fixa mer lån. Och lägger de ett bud i morgon, så hoppar vi av, för mer än vad det ligger på nu vill vi inte betala.

Alltså!

Scenario 1: Jag får ett sms från mäklaren i morgon, där han säger att vi fått ett hus! (Eller fått och fått...)

Scenario 2: Jag får ett sms från mäklaren i morgon, där han berättar vad de andra lagt för bud varpå jag skriver tillbaka "Vi väljer att inte lägga mer bud (Hoppas källaren är fuktskadad)"

Ja, jäklar. Hoppas på scenario 1, men samtidigt blir jag inte totalt deprimerad av scenario 2. Onekligen blir ju det billigare...

Eller nej förresten. Inte ett dugg spännande. Vi håller på att buda för fullt sedan i måndags, och de mesar och höjer hela tiden 10 000 på vårat bud. Får man göra så?! Finns det inte någon slags lägre gräns?

I alla fall. Det kommer att sluta med att vi lägger vårt högsta bud, och de lägger typ 45 kronor över. Eller liknande. Och då orkar jag inte hålla på längre, utan låter dem få det.

VÅRT HUS! Det är för jäkligt. Snyft. Men what do you do?!

Nu är det i alla fall vi som lagt senaste budet, och de kommer att höja med 10 000 i morgon. Då lägger vi vårt högsta, och de höjer. Med 10 000, eller 2 000, eller liknande.

Varpå jag ringer mäklare och säger att vi hoppar av. FAAAAAAAAAN! När vi var så nära.

Men det skulle också kunna bli följande scenario: Vi vinner på vårt högsta bud, och flyttar glatt in. Har lagt ut massor i kontantinsats. Tapetserar om. Plötsligt behövs källaren dräneras om, taket läcker in, fönstren är för gamla. Vi försöker fixa och ha råd så gott det går, men jag blir så stressad över huslagning och ekonomin att jag börjar dricka lådvin på kvällarna. Lådvin och böja sig ner över elever och hjälpa dem med mattetal är inte en sådan bra kombination, så då får jag sparken. Vilket leder till att vi ännu mindre har råd med huset, så jag och Jonas gör slut och säljer huset med miljonförlust. Slutar med att jag bor ensam med barnen i en sunkig etta. Kanske tar soc barnen? Har man en gång börjat med lådvin kanske det är svårt att sluta?

Så tänker jag efter så är det lika bra att det andra paret får huset. Hoppas taket läcker in.