babydarling

I alla fall så skulle jag väldigt gärna vilja fixa hit en ny säng till Stella från IKEA. Inte det lättaste med tids- och släpvagnsbrist, men any day now.

Det skulle vara bra. Nya sängar och rumsbyte.

Känns som att det skulle klistra ihop livet en smula.

Det finns vissa beslut man innerst inne vet är de rätta, men så fort man ens snuddar vid tanken så känns de så läskiga och oöverstigliga att det isar i magen.

Så man fegar ur.

Så känns det just nu om en sak, men jag vet att om jag tar klivet så stiger jag rakt ut i ingenting och eventuellt rätt ner i avgrunden. Och det kan man väl inte göra?

Ja jäklar, vad mycket vi har hunnit fixa på jobbet idag. Bland annat har vi rensat och flyttat om och snyggat till i arbetsrummet, så nu fattas det bara lite nya gardiner, snygga tavlor och bättre belysning över konferensbordet i mitten så blir det nog kanon.

Sen kommer de andra arbetslagen att bli så avundsjuka så att de nästan dör över vårat fina arbetsrum.

Eller nåt.

Dessutom har jag burit bort lite möbler och börjat förbereda för flytt av mitt specialklassrum till övervåningen. Och hostat. Ja, mycket hostande har det blivit.

Note to self: Sluta hosta NU!! Hör du det? NU! Annars...

Jag som egentligen vill vara Anna Hibbs (Stureplansbaben, ni vet)...Well, för tillfället är jag febersvettig och trött. Det hänger bh-ar och kläder över hela sovrummet, för jag har inte orkat hänga in eller plockat i ordning. Mitt hår är risigt. Jag har munsår. Jag har mitt allra fulast nattlinne, en T-shirt med 90-talstryck på hånglande par, på mig för att allt annat ligger i tvätten. Jag är blek.

Man kan säga att jag skulle kunna vara typ Anna Hibbs missanpassade, piercade, svarthåriga, knarkande halvsyster.

Ja, ja. Sånt är livet. Nu ska jag läsa ut boken och se vem som är mördaren.



Spännande, spännande. I sommar ska jag läsa massor med böcker, bland annat Camilla Läckbergs nya. Oh joy, sweet joy.

Om hela debatten kring "9A": Det är verkligen så helt fantastiskt fint att de barnen klarade sig så bra, och är det något jag verkligen unnar våra fina elever runt om i landet (Jomen, jag gillar ju högstadiekidsen. Annars skulle jag aldrig jobba kvar. De har ständigt en plats i mitt hjärta) så är det bra och engagerade lärare.

Absolut. Om en lärare av någon anledning inte gör sitt jobb, typ ger orättvisa betyg eller tydligt visar att hon eller han inte tycker om någon elev, så ska man bråka och protestera och gå till rektorn.

MEN! Lärare är ju inte mer än människor, dessutom människor med rätt låg lön i förhållande till hur länge de har pluggat, och alla är ju faktiskt inte perfekta. Hey, finns det NÅGON människa ens i hela världen som är perfekt? Verkligen inte jag i alla fall.

Min poäng är att det ju absolut gör skillnad att ha en dålig eller bra lärare, men om den skillnaden visar sig i betyget så bör det vara ungefär från G till VG eller från VG till MVG. Den där sista lilla ambitionen, som vi oftast behöver någon som tror på oss för att utnyttja till fullo.

Men att gå från IG med en dålig lärare till MVG med en bra?!

Jag anser att barn i högstadieåldern faktiskt är ganska vuxna, och att skylla sina dåliga betyg på sin kassa lärare är lite pinsamt. Hur avancerat är det att förstå att man behöver hänga med på lektioner samt plugga hemma till prov för att klara ett bra betyg?! Det borde 97% av alla elever kunna, och enligt min erfarenhet så kan i stort sett ALLA få ett VG i betyg om man bara gör sitt bästa hela tiden.

Med eller utan en fantastisk, inspirerande och duktig lärare.

Punkt slut!

Nu ska jag gå ner och äta lite glass och läsa ut min bok, och försöka att inte tänka så mycket mer på sådana här saker. Jag har ju trots allt sommarlov om två dagar!

Men jäklar i helvete vad less jag är på att vara sjuk.

Give me my life back, liksom.

Det utan hostattacker och feber men med matlust, ork och positivitet.

Nu ska jag ta ett djupt andetag, och sedan duscha barn, läsa godnattbok samt natta. Sedan läsa en stund i min bok ("Midvinterblod" av Mons Kellentoft. Seg i början men nu jättebra) och däcka före halv tio. Same procedure as every night den senaste veckan.

Suck.

Imorgon? Frisk? Please, please, please?

Ibland får jag en släng av dåligt samvete över vilken kass husmors-mamma jag är, och så sätter jag igång med något "Vilken underbar barndom mina barn får"- projekt. Idag gjorde jag rabarberkräm till mellanmål, eller rättare sagt så försökte jag göra rabarberkräm.

Det blev: Kletigt, konstigt, tidskrävande samt totalt omöjligt att få till potatismjölet. Det klumpade bara ihop sig när jag försökte röra ihop det med vattnet, och slutresultatet blev någon slags rabarberröra med vita klumpar i. Fast det var faktiskt gott, tyckte jag iallafall. Varken barnen eller grannbästisen åt.

Grannbästis (Apropå ingenting och totalt oskyldigt): Det finns hallonkräm att köpa på ICA. Det är jättegott.

OK. Point taken.

Denna grannbästis har jag säkert skrivit om förut, men har är i alla fall en av de finaste, mest eftertänksamma, varmhjärtade, mest finstämda lilla 6-årskillen i världen. Han och Stella fann varandra på en gång. De är förenade i sin absoluta säkerhet vad man får och inte får göra, och de leker jättebra ihop. Grannbästisen älskar till exempel att leka med Barbie, bara en sån sak. Jag önskar så att han vågar vara sig själv även när han blir stor, och inte blir utsatt av elaka barn som inte tillåter killar och tjejer att vara utanför normen.

Under mellanmålet:
Grannbästisen: Det finns två killar på mitt dagis som är dumma, de har gjort ......... och.............. och ......................
Jag: Fy, vad dumt. Men vet ni, då får man tänka så att vissa barn har inte LÄRT sig att vara snälla.
Grannbästis: Jaaa
Stella: Och när man ser att någon är dum, då ska man säga SLUTA!!
Jag: Ja, precis
Grannbästis: Åh, jag önskar att det aldrig mer skulle finnas några dumma barn!

Ja, tänk om det skulle vara så. Vilken underbar värld det skulle vara.

Fast lite snopet är det att ha en av mina roligaste kompisar på besök, samtidigt som jag får hostattacker så fort jag skrattar.

Men mysigt har det varit.

Puss på dig tjejen och kul att du hälsade på! Om jag har råkat smittat dig med min hosta får du komma tillbaka och slå mig hårt, alternativt hämnas när vi ses hos Karin i Göteborg i juli och smitta tillbaka mig med något.

Nu ska jag passa på att läsa i kapp några bloggar när barnen har disco till Melodifestivalsskivan med grannbästisen i vardagsrummet.

Borde inte ha tittat, jag vet.

Men det ÄR ju kul att se när Sverige spelar, så jag kommer inte att kunna låta bli att titta när de spelar mot Ryssland.

Under matchen:
Jag: Hejar du på vårt lag eller på Yaizas lag? (Stellas spanskboende kompis)
Stella: Yaizas lag!

Kul att någon blev glad efter slutsignalen i alla fall.

Jag är verkligen så sportointresserad man kan bli. Jag vet inte ens var EM spelas någonstans. Dessutom är det alltid så att de matcher jag ser när Sverige spelar slutar med att de förlorar, när jag inte tittar så vinner de. (Jo, men det är ju kul att se när Sverige spelar, det är det. Fast bara fotboll, i hockey så ser man ju inte pucken)

I tisdags låg jag i sängen och feberyrade, och hur slutade den matchen? Just det. Nu tittar jag, så om Sverige förlorar så får ni skylla på mig.

Roligaste i den här matchen är domaren. Vilken blick! Hård och rättvis, men ändå verkar han himla snäll. Den blicken ska jag sno i höst när jag spänner ögonen i eleverna.

För övrigt är min matchanalys mer av typen "Nämen, varför är inte Kenneth Andersson med?". Ja, ni hör ju.

Leo kör med sina leksaksbilar och parkerar dem i alldeles spikraka rader. Sedan backar han ut dem, låter en bil bogsera en annan bil till verkstaden, och parkerar dem återigen i alldeles spikraka rader. Skönt att se att han inte fått mina kassa parkerings-gener.

Ligger under en filt på sängen och låtsas att jag är frisk, medan Leo kör med bilarna nedanför. Stella leker med grannbästisen på sitt rum. Jonas bakar bröd i köket så att det luktar nybakat i hela huset.

Rätt mysigt ändå mitt i hostningsmisären.

Snart ska jag shapa upp mig och åka och hämta Christin vid tåget.

(Hahaha, kommentar från Oggy: "Det förtjänar du efter alla deppinlägg". Oupps. Har jag låtit SÅÅÅÅ deprimerad?! Det var inte meningen. Nä, egentligen är jag väl mest sur för att inte alla jag känner också flyttar till Tierp. VA?! Vad är det för fasoner att bo där inte jag bor, liksom...?)

Jo, men gick runt här hemma och hostade upp lungorna. Ungefär. Annars inget speciellt.

Åh, vad less jag är på att hosta. Snart borde väl hostmedicin-tabletterna jag äter tre gånger om dagen börja verka?

Eller så låtsas jag att jag är frisk. Jo, så får det bli. När jag ändå håller på så kan jag tänka bort munsåret, slitna håret, bleka hyn och allmänt urvridna disktrase-looken också. Vaddå, är det nu som man ska vara alldeles sommarfräsch och sprudlande och ha nya kläder? Jaha, då måste jag ha missförstått.

Men jag har gått ner tre kilo under sjukdagarna, och sommarjeansen sitter nu alldeles perfekt. Alltid något.

Nu ska jag gå in och duscha, och sedan ska vi åka till möbelaffär i Örbyhus och kolla på säng till Stella.

Och i eftermiddag! Tjugo över fyra ska jag stå på stationen och ta emot en av mina älsklingskompisar i hela världen, Christin, som kommer och hälsar på. Jag ska visa henne stan (Tar ungefär tre minuter), och ikväll ska vi äta middag, dricka vin, se på fotboll och hänga i soffan. Lovely!

And still klarar av att working.

Idag har jag städat och sorterat hela skrivbordet, börjat rensa lite i arbetsrummet, börjat rensa i mitt lilla specialklassrum som kommer att flyttas en våning upp (Blir nog både finare, lugnare och bättre, men har ändå lite separationsångest).

Sedan handlade jag på ICA innan jag åkte hem, och träffade på gymkompis som jag stod och pratade med en stund. Fredagshandling på ICA är som värsta mingelfesten.

Sedan hem till familjen och mamma som hälsat på under dagen.

Tacomiddag, tvätta en maskin tvätt, Bolibompa, bada barn. Nu ska jag natta barn, äta Alvedon och sedan däcka i sängen.

Host, host.

Ja, nä, något roligare än så har jag inte att skriva. Sorry.

Eller det där med förnekelsemetoden fungerar sådär. Är ju egentligen jättefebrig och hostig.

Kollega (Innan jag åkta hem): Åk hem och vila upp dig ordentligt nu!
Jag: Mmm...

Ensam med två små barn är inte direkt vila, det är det inte. Som innan maten när de skulle få titta på film, och Leo bara satt och slängde filmer omkring sig. Då fick han istället följa med ut till köket och titta i Biltema-reklam. Jamen, då ville ju Stella såklart också titta i den. Lite bråk om hur tidningen skulle ligga på bordet. Då gav jag Leo Rusta-reklam istället och Stella fick ha Biltema för sig själv, och det hade fungerat bra om inte Stella hade blivit sur och ville ha Rusta-reklamen istället, för den såg mycket roligare ut. Mera bråk.

Sjuka föräldrar hemma med barn borde få någon slags diplom.

Nu ska jag natta dem, och sedan natta mig själv efter att jag svalt några hostmedicintabletter.

Mantra: I morgon är jag frisk. I morgon är jag frisk. I morgon är jag frisk.

Sådär ja. Då var det fixat.

Lyckades släpa iväg mig till jobbet idag också, hurra hurra. Till och med lämna barn på dagis innan. När jag kom till jobbet så gick jag förbi skolsköterskan och fick två värktabletter, och sedan var jag fit for fight (typ).

Skulle träffa rektorn kl nio och kolla lite schema inför hösten och sedan hämtade jag barnen kl ett från dagis för att personalen skulle ha utvärderingsdag, så man kan väl inte sjukskriva sig då? Förutom schemakollen så har jag varit i källaren och hjälpt några elever som är i skolan och fixar till i uppehållsrummet att välja tyg till att klä om soffor samt suttit på min stol vid skrivbordet och slängt papper.

Ungefär det jag klarade av.

Men nu har jag köpt Alvedon och hostmedicin! Och ätit god kycklingsallad från Hemköp till lunch. Och ska byta sängkläder. Och ska mysa hela eftermiddagen med barnen som är hämtade tidigt från dagis.

Oh, vad jag är frisk!

(Mycket bra metod att inte vara sjuk: Förnekelsemetoden. Vaddå, jag sjuk?! Nä, det tror jag väl inte?)

Jag lever.

Men det är knappt. Har idag klarat av kvalitetsredovisning med arbetslaget mellan nio och fem samt restauranglunch, men sedan jag kom hem har jag legat och feberyrat, hostat och läst Anna Janssons senaste bok.

Nu ska jag läsa ut boken.

Sedan däcka.

Over and out (Och då menar jag VERKLIGEN over and out. Har nästan 40 graders feber. Tror jag? Eller så feberyrade jag när jag läste av termometern?)

Eller så feberyrar jag nu?

Ja, ja. Dessutom är Alvedonen slut. Jävla skit.

Minns ni den här killen?

Under stipendieutdelningen ropade rektorn upp hans namn för bästa resultat i klassen på nationella provet i engelska. Jag visste att han skulle få pris, så jag tittade på honom hela tiden. Det tog några sekunder innan han förstod att det var hans namn de ropade upp.

Men sen insåg han. Och reste sig upp. Och drog upp de nerhasade jeansen lite. Och gick fram till rektorn och tog emot sitt pris (Nick Hornbys senaste bok på engelska) med världens stoltaste leende.

Och folk väljer att INTE jobba som lärare?! Märkligt.

Det här är faktiskt ett av mina finaste jobbminnen någonsin, och jag kommer nog att bära med mig det i mitt lilla "Det är därför jag faktiskt älskar mitt jobb, trots att det är jobbiga dagar ibland"- rum i hjärtat så länge jag lever.

• Alla fina, balklädda nior som satt på scenen, och som på slutet fick betygen och en ros utdelade av rektorn. Same procedure as every year, men det är lika fint varje gång
• När en av våra nior blev uppropad för att komma fram och hämta ett stipendium i svenska, och en av mina mentorselever spontant och lyckligt utropar: "Min syster!!!" Stolta brorsan, liksom
• Elev i nian utanför kyrkan: "Jag hade aldrig klarat nationella provet i matte utan dig, fröken!"
• Sommarlovs- och "Lycka till på gymnasiet och i livet"- kramarna. Speciellt från mina specialelevs- killar. Åh, vad jag kommer att sakna dem!
• Två pianosolon som var bland det finaste pianospel jag hört i mitt liv
• Rektorns tal om att varje människa är som en roman, och att våra kära elever är halvskrivna böcker med alldeles fantastiska innehållsförteckningar
• När jag alldeles i slutet viskade till några av mina elever som satt framför mig att "Nu har ni sommarlov om tre minuter!" Visst minns ni känslan av sommarlov när man var liten? I och för sig är det kul med semestrar när man är vuxen också, men dels är det sällan några pianosolon eller fina tal på jobbet innan semestern börjar och dels är det lite för många krav, räkningar, städplikter och storhandlingar för att man riktigt ska få den där pirrande sommarlovskänslan

Och sist men inte minst: Att jag lyckades skärpa till mig och hålla mig på benen under avslutningen. Nu ska jag ta två alvedon och däcka i sängen, och hålla alla tummar jag har att jag är frisk till imorgon.

Då ska vi skriva kvalitetsredovisningen. Tjoho.

Vädret var kanon idag (Förutom en snabb regnskur), eleverna var glada, badet varmt och korven god.

So far so good. Något som däremot inte var lika kul var att jag började känna mig mer och mer hängig när vi kom tillbaka till skolan, med värkande kropp, rethosta och feber.

Feber!

Vad faaaan! Jag kan ju inte vara sjuk nu. Nu är jag hemma en snabbis och har tagit två alvedon och duschat varmt i typ en halvtimme. Kan också ha varit fem minuter, jag tror att jag domnade bort där ett tag?

Nu ska jag klä på mig fina kläder, sminka mig och åka iväg och ha skolavslutning. Kom igen, du kan göra det! (Måste bara nypa mig lite i låret som Carolina Kluft först)

Skärpa till mig, helt enkelt.

Jag tror att jag har någon reservgenerator någonstans. Note to self: Inte hosta i kyrkan.

Imorgon kväll är det skolavslutning.

Hörde ni? SKOLAVSLUTNING! Förstår inte riktigt var de sista veckorna har tagit vägen, men säger folk att det är 10 juni imorgon så är det säkert så.

På dagen ska alla klasserna i vårt arbetslag åka till ett ställe någon mil utanför stan och hänga vid utomhusbadet där för att bada, spela kubb, sola och grilla korv. Om det regnar så kommer det att vara bland det mest Typiskt!! jag varit med om. Efter det får eleverna åka hem runt lunch för att sedan komma tillbaka och ha skolavslutning kl 17 i en kyrka som ligger en bit bortanför skolan.

För övrigt är skolavslutningar bland det mest fiiiiiiiina som man kan vara med om.

Vågar inte ens tänka på hur jag kommer att bete mig när mina egna barn har skolavslutningar. "Ursäkta, kan föräldern på rad fem gråta lite tystare? Det hörs inte när eleverna sjunger, nämligen"

Imorgon kommer jag dessutom att få några tårar i ögonvrån av att se mina specialelevs-killar stå framme på scenen och ta emot sitt betyg och en ros av rektorn. Nästan alla får godkänt i alla kärnämnen.

Förresten kan jag berätta den största solskenshistorien av dem alla imorgon kväll, om ni vill? Och om ni inte blir tårögda av det så har ni ett hjärta av sten...!